28.12.07

FRANSK REVOLUTION I TYSK TAPPNING

'
'


Bo I. Cavefors
FRANSK REVOLUTION I TYSK TAPPNING

Franska revolutionen initierade större förändringar i Tyskland än i ursprungslandet. Naturligtvis är ett sådant antagande endast en hypotes, ett själviskt och odemokratiskt påstående. Men vem kan motbevisa att i Frankrike utvecklades de förborgerligade revolutionärernas revolution snabbt till borgarepublik och pånyttfött kejsardöme. Vanligt folk som tidigare litat till furstens nåd förvandlades till borgarnas nådehjon. Napoleonernas och de efterföljande presidenternas Frankrike expanderade i snabb takt till en imperialistisk och rasistisk stormakt, med Storbritannien som dåligt föredöme.

Tyskland: inte så mycket själva revolutionen som den förste Napoleon i rollen som kejsare skakade rejält om i de tysktalande rikena alltifrån Habsburgarnas övernationellt katolska stormakt till preussarnas protestantiska rigidrike och diverse mindre furstars lokala maktbehag där man sedan trettioåriga kriget vant sig vid att skifta kyrkotillhörighet lika lätt som man vänder en plätt. Under hela 1800-talet talade/skrev/doktorerade tyska forskare ogärna om verkningarna av de omvälvningar vars mest verkningsfulla resultat blev att det katolska Tyskland förenades med det protestantiska Tyskland. Den katolska mångfalden ersattes även i södra Tyskland med Bismarcksk enfald. Inte förrän efter andra världskriget tog sig tyska historiker an problemet att försöka förklara hur Stormakten Tyskland blev verklighet. Revisionismen började i DDR i och fortsatte i BRD när 1960-talets studentoroligheter tog full fart framåt (= den tyske kejsarens favorituttryck när han i egenskap av amiral under första världskriget manade marinsoldater till heroiska insatser). Att Baader och Meinhof och rafs actionister var en pådrivande faktor i det maktpolitiska spelet när tiden var deras, kan visserligen förnekas av dagens terroristexperter, typ Aust, men står sig slätt när ambitiösa historiker skriver om 1900-talets tyska historia år 2150.

Åter till franska revolutionen och dess tyska resonansbotten. Tyvärr måste man konstatera att tjugo-trettio års forskning mot slutet av 1900-talet gav föga resultat, bortsett från att arkiv öppnades och unkna rum vädrades. Men västtyska historiker, påverkade av östtysk jakobinhistoricism, knöt upp forskningen om franska revolutionen till dagsaktuella händelser och därmed blev alltsammans patetiskt, ensidigt och ideologiskt partiskt - på båda sidor i det murdelade Tyskland.

Mittåt: inför 200-årsminnet av franska revolutionen skärpte sig tyska historiker i såväl väst som öst och välkända figurer som Klopstock, Wieland, Lichtenberg, Goethe, Hölderlin, Hardenberg, Görres, Kant, med flera, placerades rätt i det historiskt revolutionära skeendet. Också radikalkonservativa män som Hoffman och Arndt och radikala demokrater som Fichte och Wedekind, placerades på rätt piedestaler, eller om man så vill: mumifierades. Samtidigt som alla dessa män placerades i etiketterade bås försvann de som intellektuella individer. Det är så dagens historiker arbetar, hand i hand med de företrädare för parlamentariska demokratier som vill ha var sak på sin plats, för kontrollens och överblickens skull. Fler kameror i parkerna.

Nåväl. Numera är det ganska väl dokumenterat hur det gick till när medelklassborgarna blev det moderna Tysklands makthavare och initierade och fullföljde en dynamisk industriell och finansiell utveckling betydligt starkare än den samtida expansionen i Frankrike, såväl under perioder av relativ politisk frihet som i nära samarbete med absolutistiska statsmakter, typ Kejsartyskland och, senare, Hitlertyskland. Man fortsatte på den inslagna vägen: intellektuell kritik och social oro slogs ner med all kraft av såväl demokratiabsolutistiska makthavare som av Bismarck av Goebbels. Kritiker av dessa tvångsdemokratier och diktaturer av traditionellt snitt tvingades artikulera sig indirekt. Under 1800-talet organiserade sig medlemmar av det ”tredje ståndet” - uteslutna från det absolutistiska maktspelet - i politiska klubbar, litterära sällskap och loger där man pseudopraktiserade progressivt sociala och politiska idéer, med förhoppningen om att någon gång i en oviss framtid kunna föra över dem till allmänneliga/allmänna sociala och politiska organisationer. När det så småningom lyckades inträdde korruptionssjukan, tidigare välvilja förvandlades till övergött välstånd, eget. Under decennierna i utomparlamentarisk opposition upplystes offentligheten med hjälp av tidskrifter och pamfletter. Förändringen av läsvanorna, allmän skolplikt, krävde en modernt organiserad distributionsapparat och en bokhandel som tillhandahöll den populistiska journalistiken.

+ + +

Det bråkas om när franska revolutionens idéer nådde Tyskland. Fritz Valjavec (Die Entstehung der politischen Strömungen in Deutschland 1770-1815, Düsseldorf 1978) menar att det fanns revolutionära tongångar i tysk publicistik långt före 1789.

Under hela 1700-talet såg man konservatismen som intellektuell förutsättning för genomförandet av sociala, politiska och ”andliga” förändringar trots att, eller därför att, konservatismen som politisk idé stod i opposition till upplysningsfilosofernas revolutionära yra. Vart revolutionsfilosofin kunde leda begrep man först efter att ha överlevt 1789; därefter blir konservatismen ett politiskt-praktiskt alternativ såväl till revolutionskraven som till den absolutistiska furstemakten. Samtidigt anklagade staten/fursten de från staten/fursten fria sociala sammanslutningarna för att i alla fall i princip och verbalt vara konspirativa. Skiljelinjen mellan parterna är svår att markera till ett bestämt datum, menar Theo Stammen och Friedrich Eberle i Deutschland und die Französische Revolution 1789-1806 (Darmstadt 1989); det krävs ytterligare språkvetenskapligt-semantiska undersökningar. Dessutom är det besvärligt klassificera de politiska riktningarna i Tyskland 1789 eftersom beteckningarna inte motsvarar vad vi idag kallar för konservatism, liberalism och demokrati. 1789 fanns det ett stort antal grupper och ”partier” som var ”för eller emot” det politiska skeendet; därför talar man hellre om ”zwei Hauptparteien”, om ”aristokrater” och ”demokrater”.

+ + +

Trots revolutionen var det möjligt och tillåtet för tyska resenärer att besöka Frankrike. En av de berömda besökarna var språkforskaren och ungdomsbokförfattaren, liberaldemokraten Joachim Heinrich Campe som 1789 skrev resebrev i Braunschweigischen Journal. Resebreven blev bestsellers under den kommande tioårsperioden. Även om inte alla resenärer var lika entusiastiska som Campe, som hoppades att han ”skulle hinna fram i tid för att få vara med om den franska despotismens begravning”, så övervägde de positiva reaktionerna under revolutionens första skede. När huvuden började rulla mer efter löpandebandprincip, blev det andra tongångar. Ett undantag redan från revolutionens första dag var den försiktige historikern August Ludwig Schölzer som i Göttingen gav ut Staats-Anzeigen. Ej heller tidningar publicerade av sydtyska katoliker rosade franska revolutionens idéer. Däremot var man senare snabb att anamma Napoleons lagförslag i sociala och liknande frågor, tex att inte bestraffa praktiserad homosexualitet.

Populära temata i tidningarna var revolutionens orsaker, spekulationer om hur det hela skulle sluta, frågor kring revolutionens berättigande, de politiska ”klubbarnas” verkliga syften, nationalförsamlingens sessioner, förhandlingarna mellan de gamla makthavarna och revolutionens företrädare, samt frågan om våld använt i politiskt syfte för att avskaffa envälde och tyranni, kan rättfärdigas. Krapotkin var lika före sin födelse som aktuell idag.

Den stora allmänheten upprördes föga av vad som skedde i revolutionens Frankrike/Paris förrän det blev klart att Ludvig XVI skulle avrättas. Då vände tysk opinion till förmån för politiker på den konservativa planhalvan. Samtidigt började skribenter och historiker analysera revolutionen som ”ideell” massrörelse oavsett vilken åsikt man hade om det politiska och sociala skeendet inom denna massrörelse. Friedrich von Schiller talar klartext i Ankündigung der Horen när han beskriver många intellektuellas besvikelse över hur revolutionen utvecklades och kom att missbrukas av demagoger, lycksökare och politiker. Även en entusiastisk revolutionär som musikern och litteraturkritikern J F Reichardt skildrar fotbytet dels i sina år 1792 anonymt utgivna Vertrauten Briefe über Frankreich och i de 1802 publicerade Vertrauten Briefe aus Paris. Reichardt fann att ”de goda avsikterna” aldrig blev verklighet, kanske därför att ingen av huvudaktörerna verkligen önskade sig denna verklighet, och att även de som från början sympatiserade med revolutionen så småningom inte kunde se den som annat än ”underhållning; som teater och åter teater och än en gång som teater”. Samma attityd intog pedagogen Christian Ludwig Lenz i Bemerkungen auf Reisen in Dänemark, Schweden und Frankreich gemacht, när han i förordet påpekar att hans enda avsikt är att skriva en ”politiskt ofarlig och moraliskt oskuldsfull bok”.

När besvikelsen över revolutionens förlopp blev alltför ohanterlig övergick tidningarna till att skriva om natur, litteratur och mode. Efter franska revolutionen gick inga herrar längre i högklackade skor och med hemvirkade spetsar kring handlederna. I halvårskatalogen för tysk bokhandel 1799 minskade antalet titlar under rubriken POLITIK drastiskt. Det är frestande att jämföra med utgivningen av politisk litteratur i Sverige 1979 respektive 1999.
När Napoleon befäst makten i Frankrike dog den demokratiska publicistiken i Tyskland. Jakobinsk tysk litteratur upplevde sin storhetstid mellan 1792 och 1795. Med avrättningen av Robespierre i juli 1794, vid övergången från terrorism till borgarpolitik 1794-1799 och slutligen vid Napoleons privatrevolution förlorade Frankrike i betydelse som förebild för tyska jakobiner. Från och med 1795 tappade allmänheten intresset för franska revolutionen och den intellektuella diskussionen därefter blev retrospektiv; framåtblickande endast såtillvida att man analyserade revolutionen för att i god tid kunna vidta åtgärder som uteslöt möjligheterna av en tysk revolution. Fler spioner i parkerna. Men tiden löper snabbt. Snart klämtade tyska klockor för revolutionsåret 1848/1849.

Under det efterrevolutionära skeendet aktualiseras frågan om det någonstans i Tyskland, bakom nerdragna gardiner, pågår en sammansvärjning för att störta stat och kyrka. Man debatterar relationen mellan filosofi och upplysning, skillnaden mellan politisk aktivism och revolution. Samtidigt som skribenter från skilda läger angriper tronen och altaret räds man att samhället systematiskt undermineras genom de hemliga logerna, att alltsammans skall sluta med en världsrevolution som totalt slår sönder och samman den sociala ordningen, en världsrevolution som planeras och kommer att genomföras av några få illuminati dirigentes. En utomordentligt intressant bok om sammansvärjningsteorierna från franska revolutionen till 1900-talet är Johannes Rogalla von Biebersteins Die These von der Verschwörung 1776-1945 (Frankfurt am Main 1978). Sambandet mellan franska revolutionen och tyska frimurare tillhörde standardrepertoaren alltsedan den tyske frimuraren, musikern, författaren och förläggaren Johann Joachim Christoph Bode reste till Paris 1787 för att, påstås det, samordna den franska oppositionen och ge klarsignal för revolutionen två år senare.

Den franska revolutionens tyska vänner hamnade så småningom bakom lås och galler; publicister som för sent upptäckte att politiker och andra makthavare som tidigare sympatiserat med upplysningsfilosofer och revolution, ändrat ståndpunkt. Som vid slutet av 1900-talet skallade även då ropet om att ta makten över institutionerna för att förändra dem, men när institutionerna väl övertagits var det revolutionärerna som förvandlades till förvaltare av den bestående ordningen. Teologen Friedrich Daniel Schubart fick tio års häkte i Württemberg och kom ut som en bruten man. Revolutionen åt sina egna barn även i Tyskland. Reformer istället för revolution blev stridsropet bland liberala och andra demokratiska publicister. Man vände sig till de ”goda” och ”upplysta” furstarna och förlitade sig på Kants utopi om ett approximativt närmande till ett idealt och förnuftigt statsskick. Vad det förde med sig är välbekant: Bismarck och Kaiser, första världskriget, genomkorrumperad Weimarrepublik, Hitler och de flesta former av rasism, andra världskriget och hela den jämmerliga tyska efterkrigsverkligheten.


Materialet till denna artikel publicerades, i annan form men med samma innehåll/åsikter/avsikter, som Understreckare i Svenska Dagbladet den 16 augusti 1989.

Illustration: Kopparstick av Daniel Chodowieckis till den av Georg Christoph Lichtenberg utgivna Göttinger Taschen Calender vom Jahr 1792. Den antikiserade damen står som segrare och trampar på den gamla ordningen medan solen stiger upp bortom Bastiljens träbråte.



Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2008.


26.12.07

GUILLOU OCH SIR ARN

'
'
Bo I. Cavefors
JAN FINNER GULDPUDRAN

Efter böckerna om agenten Hamilton ger sig Jan Guillou i kast med ett oerhört intressant ämne, men han gör det tyvärr utifrån ett lika svagt faktamaterial som när det gällde agentromanerna. Det förefaller vara så att litteraturmarknaden står i större tacksamhetsskuld till de obildade än till de bildade. Om Guillous ambition tidigare var att förlöjliga svensk säkerhetstjänst - utan några djupare kunskaper om den - så anar jag efter att ha läst den nya romanen att målet denna gång är att bekämpa kristendomen så som den praktiserats och praktiseras av Katolska Kyrkan.

I korta drag handlar romanen om pojken Arn Magnusson från Arnäs gård, naturligtvis kungaättling, som blivit moderlös och hamnar hos munkarna i Varnhems cistercienser-kloster, där han får en perfekt utbildning för själen och för kriget.

I tonåren återbördas Arn till fadershuset, för att han efter uppväxten bland munkar skall komma ut och se hur den världsliga kärleken fungerar. Arn älskar med två systrar och den ena blir med barn. En ondskefull priorinna, som tillhör en konkurrerande kungaätt, intrigerar och det kommer till Kyrkans kännedom att Arn legat med två systrar, vilket är syndigt. Äktenskapet inhiberas, flickan straffas med tjugo år i kloster och Arn hamnar hos Tempelriddarna för att hjälpa till vid försöken att återta kungariket Jerusalem.

Det låter som om Guillous roman vore en såpopera och det är den också. Figurerna är stereotypa enligt formuläret klen eller tjock, spenslig eller lång, god eller ond och språket är erbarmligt. Guillou har förmodligen tänkt sig en stiliserad prosa, påminnande om medeltida berättarkonst: "Det hade tagit två dygn att föda honom, två gånger hade solen gått upp och gått ned…", "…en manlig frände från Norge av alltför låg börd…", "Var hälsad min vördade husfru…", osv. I stället associerar man till nittonhundrafyrtiotalets kioskkärleksromaner, vilka redan på den tiden doftade naftalin från sekelskiftet - det förrförra.

Sådant kan man kanske bortse ifrån eftersom Guillou är en pratglad författare och det går snabbt undan med mord, kärlek, ondska, sentimentalitet och en hel del jaktäventyr (hjort och vildsvin, med båge, de enda verkligt bra avsnitten i boken), men när Guillou skriver om de milda och kloka munkarnas kultiverade framtoning i det barbariska och illaluktande Västra Götaland, anar man att författaren i nästa volym kommer att hävda att gömda i lammets päls finns stora, stygga och elaka vargar.

Visserligen är Vägen till Jerusalem en roman, men Nordisk Familjebok och Larousse är i minimalaste laget som källor för en trilogi om korstågen. Guillou har inte ens orkat ändra det franska Louis VII till svenska Ludvig VII - vidare låter han ett par munkar tala om den "helige" Sankt Bernhard av Clairvaux ca år 1152 trots att personen ifråga inte helgonförklarades förrän 1174. Författaren skiljer inte mellan kungadömet Jerusalem och grevskapet Edessa, osv. För att ge tidskänsla plockar han in ett latinskt eller franskt ord här och där. Striderna mellan stridande kungapretendenter i 1100-talets Mellansverige är många, det är många sammanträden, många härar som tågar på gyttjiga stigar mellan Vänern och Vättern och väldig många familjefejder. Gjorde man inget annat än grälade?


Kort sagt: det här är en riktigt usel bok, men den kommer säkert att sälja utmärkt och är som skapad för en tv-serie i etthundrafemtiotvå avsnitt. Medeltid, brynjor och vördade jungfrur är inne just nu. Men Guillou har naturligtvis också något annat, mer stridbart motiv, med denna trilogi. Det skulle inte förvåna mig om volym två kommer att handla om hur Arn i Jerusalem möter tappra araber på eldiga springare, attraheras av deras i sanning förfinade kultur och riddarskap och konverterar till islam. I den avslutande tredje volymen, när tjugo år har gått och han är löst från botgörartiden hos Tempelriddarna och flickan kan lämna klostret, kommer de båda älskande att återförenas - kanske i ett beduintält, under dadelpalmerna, vid källan i någon oas i öknen. Och solen går ned i väster.

JAN BLAND ARABER OCH VITA
"Som tanken föregår handlingen liksom morgonrodnaden föregår dagen" (s.110), har Jan Guillou, tyvärr som utlovat, återkommit med del två, Tempelriddaren, i trilogin om medeltidens riddare och jungfrur, närmare besett Tempelriddaren Arn och hans älskade Cecilias öden och äventyr bland dadlar och beduiner (Arn) respektive rovor och nunnor (Cecilia).

Det är en sorglig historia även om författaren skärpt sig sedan fjolårets hafsverk; sakuppgifterna är bättre kollade men språket lika erbarmligt, en förfärlig rotvälska som skall föreställa "medeltid". Hela boken är som dålig buskis på en amatörteaterscen i Vitabergsparken när seklet (det förrförra) var ungt och Götiska förbundet avsomnat och gravsatt. Guillous beskrivningar av vapen och rustningar, borgar och kloster är infallsrika, levande, åskådliga och man blir helt övertygad om att alltsammans tillverkats av papiermaché och grundats med Falu rödfärg.

Riddaren av den guillouska skepnaden (Arn) är i denna del av trilogin krigsplacerad i Palestina med kringliggande områden och tjänstgör som minröjare, förlåt Tempelriddare; han strider mot muslimernas ledare Saladin (som Arn dessutom, i bästa agentstil, för hemliga samtal med), intrigerar, segrar och lider, men är naturligtvis ädelmodig, framför allt i jämförelse med kristna i allmänhet och Tempelriddare i synnerhet.

Den älskade Cecilia lever ett oherrans liv i klostret Gudhem i Västra Götaland och plågas förskräckligt av en sadistisk priorinna. Så kan det gå när kondomen inte är på (Cecilia har blivit inlåst i klostret på tjugo år efter att ha blivit med barn med Arn, som deporterats till Tempelriddarna för bot och bättring - se föregående avsnitt).

Saracenerna, beduinerna, muslimerna, är visserligen hemskt farliga när de blir arga, men de tvättar sig i alla fall två gånger om dagen och bär sig inte så illa åt som Tempelriddarna, "dessa ondskans demoner" med "det vidriga röda korset", osv, osv.

Jag förstår, kanske, varför Guillou skriver denna trilogi: han är helt enkelt förbannad på kristenheten och det hyckleri som, naturligtvis, finns där - men ej endast där! Att den feminint framtonande Jan Guillou kan vara mäktig till så mycken obehärskad vrede, förvånar mig dock - jag ser för min inre syn hur Guillou efter att ha skrivit några sidor om Tempelriddarna tar på sig långkjolen och de högklackade innan han beger sig ut i tallskogen för att skjuta älg med elefantbössa - eftersom den litterära stilen, den intellektuella nivån, snarare för tanken (läsarens tanke) till Anne på Grönkulla än till de obarmhärtiga och blodiga krig som genomleds under korstågstidernas konflikter mellan kristna och muslimer.

Å andra sidan: jag tycker att araber och muslimer borde bli upprörda av Guillous outröttliga förmåga att nästan alltid framställa dem som scoutshejker, alltid redo till humanitära insatser i världssamfundets anda - naturligtvis med ett Koranord på läpparna.

Romanen består av 420 tättryckta sidor. Som i de gamla flick- och pojkböckerna från Wahlströms, hade det räckt med 120.

Men lycka till den som orkar igenom allt.

Jag har redan gratulerat mig själv till detta Maratonlopp.


JAN PÅ GRÖNKULLA
KvällsPosten kommer några dagar senare än övrig dagspress med recensionen om Jan Guillous tempelriddarfantasterier kring Arn Magnusson, hans hirdmän, vasaller, slavar, släktingar, kungar och hans älskade Cecilia.

Efter mina negativa reaktioner på de båda första delarna, är det övertänkt strategi att, innan jag yttrar mig, läsa vad andra kritiker tycker om den tredje och avslutande delen, Riket vid vägens slut.

Den noggranne läsaren kunde redan efter första delen konstatera att Guillous trilogi måste sluta apokalyptiskt: intellektuellt apokalyptiskt. Författaren, numera även Publicistklubbens ordförande [år 2000] (otroligt…), har förskingrat det eventuellt journalistiska förtroendekapital han tidigare hade - kvar - till vägs ände. Till och med den försiktiga och vänliga Eva Ström i Sydsvenskan, konstaterar att Guillous skildringar av hur det (ekologiska?) mönsterjordbruk han tillsammans med livskamraten Cecilia, före detta tvångsrekryterad nunna, bygger upp efter återkomsten till Sverige "nästan påminner om att läsa SvDs näringbilaga om optimistiska framtidsföretag", "att den idag politiskt korrekta jämnställdhetsideologi och feminism som Arn ger uttryck för känns med andra ord en aning för bra för att vara sann i detta tidsskede" (medeltiden), och att Guillou "knappast kan karakteriseras som en människoskildrare", osv, osv, osv.

Det var just detta jag hävdade när jag anmälde del ett och del två. Också vid läsningen av del tre tar man sig för pannan och undrar: är detta pekoral eller en pigroman?

Citat:
"Den gången fick du nästan mitt hjärta att stanna", viskade Cecilia.
"Det var inte vad jag avsåg", svarade Arn. "Jag skulle vinna ditt hjärta, inte stanna det."
"Genom att visa mig vilken ryttare du var som kunde stå på en häst, så ville du vinna mitt hjärta?"

Ja, så går det på, boken igenom.

Guillous medeltida kalkonopera har emellertid höjts och höjs på sina håll fortfarande till skyarna under skydd av kameraderei som enda brofäste mellan dilletantism och Grönköpings Weckoblad; Anders Ehnmark skriver sålunda i Expressen (5.7.00) att den nya romanen känns "äkta", att "det är bra", att det är "roligt". VAD är det som är äkta, bra och roligt? Jo, menar Ehnmark, att Guillou vänder ut och in på gamla europeiska skildringar av vad som idag kallas "tredje världen" och beskriver hur de muslimer och kristna som följer med Arn till Sverige, efter tjugo års tjänst i Mellanöstern, för med sig kultur, vetenskap, medicinskt och tekniskt kunnande till en barbarisk värld strax söder om Nordpolen. Det vore roligt om så vore, men om inte om i vägen vore, kossorna i luften fore…

Svartskallarna som invandrar med Arn till Västra Götaland är progressiva, kunniga, bildade. Korstågstidens vitskallar i Mellanöstern var dumma, obildade, råa. Jag betvivlar inte alls allt det goda hos svartskallarna, men jag ifrågasätter att endast ondska och okunskap härskade hos vitskallarna. Vad varken Guillou eller Ehnmark inser är att de genom sin ganska infantila manöver öppet visar sin egen acceptans av rasism, intolerans och ett kolonialt tänkande, för även om svartskallarna i Västra Götaland - i Guillous tappning - har med sig kunskap och kultur så är deras attityder desamma som de vitskalliga kolonialisterna besjälades av när de våldtog Afrika och Mellanöstern, nämligen att ortsbefolkningen är dum och okunnig, skitig och opålitlig.

I min recension av den första delen i denna trilogi, Vägen till Jerusalem, spådde jag att det hela skulle sluta med att Cecilia efter nunnetiden flyttar in i Arns beduintält under palmerna i någon oas i någon öken i Mellanöstern. Så blev det inte; återföreningen mellan de älskande sker istället i Västra Götaland. Skönt för Cecilia, så slapp hon den besvärliga resan över land och hav med alla dess faror och obekvämligheter. Bättre då att svartskallarna får bygga kalla nordens första vattenklosett hemmavid.

Naturligtvis kan man raljera hur mycket som helst över Guillou och hans klumpiga sätt att skriva, men det finns faktiskt en allvarlig sida av hela spektaklet, nämligen vad jag tidigare nämnde, rasismen. Jag kan inte värja mig från misstanken att Guillou är rasist, kolonialist och ej, som han utger sig för att vara, arabernas vän. En icke trovärdig och idealiserad bild skadar den sak man säger sig vilja stödja. Är man dessutom, som Guillou, medveten om att den bild man målar, är skev och idealiserad, är det hela intet annat än hyckleri - och kanske ett enkelt sätt att tjäna pengar på andras bekostnad.

I dagarna har jag läst en historisk romanbiografi av helt annan kaliber, i tysk översättning: den libanesiska författaren Amin Maaloufs bok Leo Africanus (Suhrkamp Taschenbuch), som handlar om decennierna vid slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Leo Africanus, muslim född i Granada, tvingad att utvandra, äventyr i Maghreb, i tjänst hos sultaner och emirer, shanghajad av Vatikanens hantlangare, kristnad, geograf hos påven Leo X, återgår till islam när han till slut finner ro i Tunis med hustru och barn.

Hos Maalouf finns berättartalang, historisk och teologisk kunskap, förmågan att skildra människor, förtrogenhet med hur trogna muslimer och kristna reflekterar och agerar, god kännedom om maktstrukturer och om hur makt utövas. I personen Leo Africanus förenas tematiken om konflikter mellan skilda kulturer, historiska personligheter och religioner under renässansen.

Utomordentligt bra. Läs den istället.

Så är det bara - sorry, Sir Arn.
'
+
+

Texterna, här i något förändrad och samlad form, har tidigare publicerats i KvällsPosten den 17.8.1998, 15.7.1999, 8.7.2000 gällande respektive Jan Guilloutitlar: Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren, Riket vid världens slut. De båda första titlarna utgivna av Norstedts och den tredje titeln utgiven av Piratförlaget. Texterna här något uppdaterade. Texten har även publicerats i Dast Magazine, 3:2001.

Som varochen vet har böckerna sålts i enorma upplagor och berömts även av fackhistoriker, så jag måste väl erkänna att mina omdömen var helt uppåtok. Eller…


Copyright©Bo I. Cavefors 1998, 1999, 2000, 2007.

23.12.07

HERRE

'
'
´'
'
'
'
'
'
'
'
'
'



'
Bo I. Cavefors
HERRE

Herre,

gode Gud,
man tvistar om
var
Din Son föddes.
Den ena tidningen
hävdar att det var
på ett pensionat
i Betlehem,
medan någon
anger en grotta som
födelseort
medan en tredje
helt förtiger
Hans existens.
Är det inte så
att stallet,
det fallfärdiga,
ofärdigt byggda,
smutsiga,
denna
i sina delar
stundom
sällsynt bräckliga byggnad,
inte är någon
turistisk beskrivning
av Kristus Jesus födelseort,
utan en karakteristik
av världen,
en vision
som får sin styrka
i just detta
att i detta
stall,
byggt av våra synder
och våra fel och våra
svagheter
och vår otro,
har Kristus Jesus
kommit till världen
för att visa
Din mildhet.
'
+

"Father, in the transfigured glory
of your Son you show us the splendour
of your adopted children."

Prayer from The Transfiguration. Carthusian Liturgy.


+


Texten tidigare publicerad i tidskriften Karmel nr.3 1996, på bloggen Cavefors Position 3, Nya Svarta Fanor den 21.12.2006, samt som privattryck i ett fåtal exemplar 1999.


Copyright©Bo I. Cavefors, 1996, 1999, 2006, 2007.
´

22.12.07

ARNOLD ZWEIG

'
Bo I. Cavefors
ARNOLD ZWEIG

Böcker:
Arnold Zweig Essays. Erster Band. Literatur und Theater
Arnold Zweig Essays. Zweiter Band. Krieg und Frieden
Fischer Taschenbuch Verlag, 1989

Arnold Zweig kom till världen i Glogau i november 1887 och avled i DDR 1968. Han var idealist och politiskt radikal, lojal mot regimen i Sovjetunionen men trots detta ingen Ja-sägare och Stalinbeundrare som Anna Seghers och Pablo Neruda.

Under Weimarrepubliken var Arnold Zweig en av de mest inflytelserika politiskt engagerade författarna, men trots denna utmärkta startpunkt för goda omdömen av efterkrigstidens politiker i såväl öst- som väst-Tyskland, sågs han över axeln, var i mycket en icke-person för Förbundsrepublikens intellektuella under efterkrigstiden. ”För germanistiken i Västtyskland existerar han inte. Hans böcker har fallit i glömska”, påstod med all rätt Marcel Reich-Rainicki.

Två volymer som utkom till Zweigs hundraårsdag förändrade intet. Den ena volymen, Literatur und Theater, presenterar ett fyrtiotal artiklar om Shakespeare, Herder, Lessing, Büchner, Heinrich Heine, Morgenstern, Thomas Mann, Feuchtwanger, Gorkij, m fl. Volym numro 2 består av ett hundratal politiska artiklar, åtskilliga ej tidigare publicerade, eftersom manuskripten ibland försvann på vägen från författarens skrivbord i Haifa till redaktionerna i Prag, Paris och Moskva.

I sin ungdom studerade Zweig filosofi, psykologi och nationalekonomi: Breslau, München och Berlin. Soldat under första världskriget med stationering i Serbien och Frankrike. Emigration till Palestina 1933. Flyttade till Östberlin 1948. Omgående visade det sig att Arnold Zweig, precis som Lion Feuchtwanger, Alfred Döblin och Oscar Maria Graf hade svårt hävda sig på den västtyska marknaden, paradoxalt nog i viss mån beroende på deras kritiska hållning till regimen i DDR. Trots alla murar och taggtråd och förnekandet av varandras existens fanns det ett subtilt samförstånd mellan Demokratiska Republiken Tyskland och Förbundsrepubliken Tyskland.

Bakgrund: Zweigs föräldrar avvisade den ortodoxa judendomen och sympatiserade med de sionistiska idéerna om ett återvändande till ursprunget, Palestina. Zweig talar om sig själv som en jude med stort självförtroende och utan ”självhat”. Han bekände sig till den judiska emancipation som maktpolitiskt formerades under franska revolutionen och vars intellektuella substans kom från G. E. Lessing, Moses Mendelsohn och andra.

Som romanförfattare och dramatiker var Arnold Zweig i högsta grad traditionalist. Han inspirerades av Shakespeare, Büchner, Kleist och Thomas Manns Buddenbrooks. Senare även av Edmund Husserls och Max Schelers fenomenologi. Efter det Zweig hårdhänt upplevt det kollektiva våldet i första världskrigets skyttegravar intresserade han sig för Freuds djuppsykologi. Men bortsett från den mellanstationen ägnade han sitt författarliv åt att beskriva jävligheterna med första världskriget. Före 1914 var Zweig en av miljoner masshysteriker, men under krigets gång förvandlades han till pacifist och agitator. Kriget och dess motpol pacifismen är tema i romanen Der Streit um den Sergeanten Grischa som 1927 gjorde Zweig världsberömd. Romanen, första delen i en trilogi, omfattar sex delar med huvudrubriken Der grosse Krieg der weissen Männer.

Arnold Zweig var socialist men blev marxist under exilen i Palestina, trots att han under hela 1920-talet varit skeptisk till utvecklingen i Stalins Sovjetunion Zweig menade att Trotskij var Lenins rättmätige arvtagare. Under decenniet före och under decenniet efter andra världskriget sympatiserade Zweig med såväl Gustav Landauers socialistiska utopier som de mondänare formerna av naiv agrarmystik, något som lätt kunde fört honom in i det nationalsocialistiska lägret, om han inte varit jude.

Exilen innebar inte endast att Zweig tvingades lämna Europa; han radikaliserade politiskt. I marxismen såg Zweig Europas räddning från fascismen och fascistiskt tankegods, politiskt och kulturellt. Framför allt i den i Haifa utgivna tidskriften Orient skrev Zweig antisionistiska artiklar hållna i en ganska oförsonlig ton, där han kritiserade den växande nationalismen bland Palestinas judar. Zweig berövades förhoppningarna om ett öppet, fritt och antirasistiskt judiskt Palestina efterhand den arabisk-judiska konflikten eskalerade. Upp i dagsljuset kom en judisk nationalism som var oförenlig med den sionism han lärt känna och tidigare accepterat och kämpat för. När staten Israel utropades 1948 återvände Arnold Zweig till Europa, tar avstånd från sionismen och närmar sig det stalinistiska efterkrigssovjetunionen. När de gamla drömmarna om ett judiskt Israel förverkligas föredrar Zweig att bosätta sig i DDR.

De två volymerna med essäer och artiklar publicerades ursprungligen redan 1967 av det östtyska Aufbau-Verlag. Zweigs pacifistiska humanism hade svårt hävda sig bland allt vapenskrammel i Europa decennierna efter 1945, men han gav inte upp ambitionerna att ”kämpa emot ofoget att lägga folket till last vad andra krafter inom samhället format och frigjort…”.


Artikeln tidigare publicerad Svenska Dagbladet 23.1.1989. Här uppdaterad.

'

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.

'

21.12.07

VODOU

'
'
'
'
NU I HANDELN!
'
LÄS MER HÄR...
'
...OCH HÄR
'
150 NORSKA KRONOR
'
BESTÄLL:
'
'
'
'
'


19.12.07

ps - post scriptum #3-4, 2007



post scriptum

den nya tidskriften för poesi


nr 3-4 2007
112 sidor, illustrerad

medverkande:

mahmoud al brekan
forough farrokhzad
namdar nasser
anja malmberg
jasim mohamed
ingmar simonsson
wallace stevens
jan-henrik swahn

redaktörer: boel schenlær

& per-eric söder

information och beställning


14.12.07

BENGT V. WALL

'
'
Bo I. Cavefors
TANKAR I ETT MENINGSFULLT UNIVERSUM : Bengt V. Wall

Bok: Bengt V. Wall Natten är lika rik som dagen. Symposion 1989.

Aforismen och novellen är misskrediterade litteraturgenrer. Glädjande nog avstår förvånansvärt många yngre författare från att skriva tråkiga romaner. Så även Bengt V. Wall, född 1916, som publicerade sig fram till dödsögonblicket 1998. Walls långa aforismer är som kortnoveller, eller som resonerande dikter. Samlingen Natten är lika rik som dagen kallade författaren En tankebok.

Natten är lika rik som dagen är ett kalejdoskop om gott och ont, om Walls möten med möss och människor; ”Somliga glömmer man aldrig”, skriver Wall med viss ironi om flickan på kurorten i det främmande landet, som för trettiotvå år sedan (alltså 1957) erbjöd sig bli författarens älskarinna. Flickan läste Ekelund och Nietzsche, en farlig kombination.

Wall skrev TANKAR. Friedrich Schlegel (1772 – 1829) skrev FRAGMENT (Kritische Schriften und Fragmente, Schöningh Verlag, Paderborn 1989). Tankarna och fragmenten är delar av författarskapens helhet. Strålkastarna belyser enskildheter, skärper konturerna. Schlegel är som Wall upprörd, förälskad, nostalgisk, cynisk. Inte allt som av Schlegel krafsades fram med gåspennan är guldkorn, men tillräckligt mycket återkastar skenet från geniets filosofiska och humanistiska världsbild.

Bengt V. Wall tar utan namns nämnande upp en dialog med Schlegel när han skriver att den samtida konsten är en nationell angelägenhet ”som vi inte kan anförtro åt sponsorer”. Schlegel var synnerligen medveten om konstens och konstnärens solitära krav i ett samhälle vars sociala strukturer bestäms av andra, att konstens frihet de facto endast existerar korta ögonblick då den med fanfarer bärs fram i processioner som fetischföremål. Konstnärerna utgör de samhällsbevarande och samhällsformande klassernas och organisationernas sekundära stödtrupper.

Kultur existerar inte i lufttomma rum. Kulturens frihet är en del av samhället och av samhällets sociala liv. Vad ”Konsten vill vara” är en sak, vad den KAN vara, är något helt annat. Det händer att viljan segrar över det normativa kan.

Den som fördjupar sig i Walls tankebok inspireras lätt av en mångfald infall och djupsinnigheter. Som hos Schlegel klassificeras hos Wall tankarna i sektioner och arter sedan de gjort tjänst som bakgrundsmaterial till författarens större upplagda verk. Tankarna är fyndgruvor för den som är beredd att offra några timmar på en andlig pilgrimsfärd med rovfiske på andra tänkares djuphavsområden. Detta är icke illa menat. Bengt V. Wall är entusiast i den europeiska tradition där diktare ”kastar sig från Eiffeltornets torn” för att bevisa att de inte kan flyga. Vem kan flyga? Som Schlegel är Wall oerhört beläst; han kan sin Shakespeare, Spinoza, Böhme och Goethe, vars berömmelse är ”stor, men…”. Walls understatement är: vilket värde har en författare för sin samtid.? Problemet var aktuellt också på Goethes tid. När Heinrich von Kleist år 1800 besökte biblioteket i Würzburg fann han inte en enda av Goethes böcker, på hyllorna fanns istället ”idel riddarromaner, till höger de med spöken, till vänster de där spöken saknades…”.

Hur många vet att vi också idag kan få kloka råd hos Schlegel? Hur många inser att vi även hos Wall i koncentrerad form och elegant förpackat kan suga i oss sanningens nektar och med författarens hjälp lära oss att observera omgivningen, att iaktta vad som sker runt omkring oss. Walls pedagogik fungerar utmärkt i lärostycket Fyra kvinnor när han redogör för sina iakttagelser under en resa med tunnelbanan in till Gamla Stan i Stockholm. ”Fyra kvinnor fångade min blick”, skriver Wall. De visade honom att det i ”vårt så utstuderat ’klasslösa samhälle’ skapas nya klasser” som skiljer folk från fä.

Friedrich Schlegel var mer kritiker än diktare. Även Wall höjer sig med sin kritik av tiden över poesins begränsning till tid och rum. Konstens väg är att välja mellan ”sinnesjukdomen och självmordet”. Wall fortsatte med livet och gagnade andras diktning med sin kritik. Wall var en apokalyptiker, en teolog som skrev om själens möjligheter att rädda sitt Jag i en förvirrad värld. ”Natten är lika rik som dagen”, skriver Wall och även om andra vindar ”bär andra segel över andra hav” blir en författare som likt Wall så klart ser sin egen begränsning, inte förbrukad varken ”som namn, som rykte, som yrke”. Bengt V. Wall lär oss inse att vi trots allt lever i ett ”meningsfullt universum”.


Huruvida Bengt V. Wall var hemlig muslim framgår ej av hans egna texter.
'

Artikeln tidigare publicerad i diverse tidningar, i KvällsPosten den 24 augusti 1989. Här något uppdaterad.

'

Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.

13.12.07

MER VODOU I OSLO



"Utstillingen 'Vodou' er noe så sjeldent som en ren lydkunstutstilling. Kuratorerne Marianne Zamecznik og Lina Selander har valgt ut verk fra en idé om historiefortelling og eventyrtradisjon med nordisk fokus, med et uttrykk som lener seg i retning av mystikk og dystopi, og ikke mot teknisk kyndighet eller fascinatjon for lyd som materiale..."

Jøran Rudi i Kunstkritikk, Oslo

Läs mer HÄR!

'

12.12.07

PER AHLMARK I ZONEN

'
'
Bo I. Cavefors
TORFTIGT, AHLMARK!
'
Bok: Per Ahlmark Zonen. Bonniers 1989
'
Politikens rovfågesklo håller alltjämt (obs! 1989) Per Ahlmark i ett fast grepp. Efter att alltsedan tonåren ha levt ett skyddat liv i den politiska lustgården, kastades det politiska underbarnet vid regeringsskiftet 1978 snabbt från oppositionellt grönbete till politiskt-moraliskt ansvarstagande.
'
Då kom chocken. Var verkligheten verkligen så rå?
'
Efter avsked från det politiska livet privatiserade Per Ahlmark sin privata tillvaro och fortsatte samhällsdebatterandet utifrån egna, stundom smärtsamma erfarenheter. Han blev journalist och diktare.
'
I Ahlmarks första diktsamling, Överleva (1982) finns den politiska agitatorsretoriken kvar: "Kyrkorna slår sina kloka klockor ihop" därför att "Jesus går förbi på upploppet".
'
Överleva är en dålig diktsamling men var intressant som åskådningsexempel på hur en frustrerad politiker försöker hitta sig själv och placera sig på en icke-privilegierad plats i kommunikationssamhället.
'
1983 återkom Ahlmark med diktsamlingen Visum, författarens hitills bästa bok (1989, alltså...). Han har funnit ett poetiskt språk för de religiösa och sociala tankarna: "...Allt längre bort, allt / mindre blir vi, härmar hälsning som / vi gjorde förr. Försvinner in / som skuggan under Sions port...".
'
Ahlmarks tredje diktsamling, Flykten (1985), var en svag återkomst. Författaren rör sig huvudsakligast i Israel, i Jerusalem och sysslar med den religiösa och politiska problematik han upplever mycket starkt och personligt. Trots detta andas det poetiska reportaget uppgivenhet, men inte en uppgivenhet så förkrossande att författaren lyckas ge ord åt sin förtvivlan; i stället har en "pluton av intighet störtat fram".
'
Denna intighet, detta ingenting, vidareutvecklar Per Ahlmark i sin nya (1989!) bok, Zonen, en roman som handlar om den medelålders utrikeskorrespondenten och hans köpenhamnska älskarinna
'
Den poetiska torftigheten från diktsamlingen Flykten har här fått sin prosaiska motsvarighet. Torftigheten återfinns i dialogerna mellan romanens båda älskande. Ahlmark försvinner åter in i maktens drömvärld, som fascinerar honom mer än lusten. När älskarinnan håller sina händer kring hans testiklar och frågar honom om han tror på Gud. svarar den desillusionerade utrikeskorrespondenten med sjutton tjänsteår bakom sig, att Gud döljer sig i Bangalore.
'
Ahlmark karakteriserar detta samtal som ytligt, som "djupt utan att vara det". Det tyder på självkännedom; alltid ett positivt drag hos varje författare, men det blir inte bättre när han med två fingrar i hennes vulva samtidigt tänker på filmen Dr Mabuses Testamente. Och man känner sig som tioårig smygtittare i 1940-talets boulevardblad Cocktail när Ahlmark skriver: "...hur ser han ut i kväll, vad kommer han att säga?" innan de "tar en drink och kysser varandra".
'
Naturligtvis avskyr älskarinnan sina föräldrar och utrikeskorrespondenten kärlekshatar sin hjärtsjuke och vresige pappa, som dör och därmed ger författaren tillfälle att tala om sitt eget åldrande. Än en gång. Alla är oförstådda, mest älskarinnan som söker en ny man nästan varje natt därför att hon anser att hennes sexualitet liknar männens!
'
Mot slutet av romanen stramar författaren upp sig, "Ansiktet stelnar till en mask" och hans alter egos verkliga jag kommer fram när han har något att skyla sig med, masken. Utrikeskorrespondenten inser att han levt troligen mer än hälften av sitt liv och kan konstatera: "Var detta allt?". Ja, det var det, säger älskarinnan, men vi är redan döda, bara när vi älskar tål vi se vår egen död. Här börjar det bränna till och hade inte boken varit slut hade Per Ahlmark haft ett utmärkt tillfälle att komma in på det fascinerande ämnet om lusten till död och om lusten i döden, om gränsöverskridandet, om att dö en smula i orgasmen. Men, så klart, utan orgasm går det ju inte, inte ens att dö.
'
I stället slutar Per Ahlmark sin roman med att berätta om hur kärleken mellan de båda går på rutin och att de efter att ha älskat övergår till att läsa tidningar i sängen. Inget annat återstår än att fantisera om de andra gästerna på Kakadu och Palace i Köpenhamn.
'
Bonjour tristesse.
'
'
Artikeln tidigare publicerad i bl a Kvällsposten (11.8.1989). Här obetydligt uppdaterad.
'
'
Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.
'
'

9.12.07

FÄRGFABRIKENS FÖRLAGSKVÄLL 15 DECEMBER

'
'
'
'Förlagskväll
'
Färgfabriken
bjuder in till Förlagskväll
15 dec 2007
'
Samtal, böcker & performance
Bar & DJ Daniel Lofthagen (Live)
'
Medverkande:
Styx förlag, Cavefors, Firework Edition Records,
Roh- nin(copy me), OEI, Satumaa*Kustantamo,
Surrealistförlaget, Niklas Belenius förlag,
Färgfabriken förlag samt Lars Bolin förlag.
'
Program:
12.00 öppning
13.00 C.M Lundberg (performance)
13.30 Gabriel Llimarggas-Castells (läsning)
14.00 Marja-Leena Sillanpää (performance)
15.00 Bengt Jangfeldt föreläsning om Majakovskij
16.00 Sten Hanson (performance)
16.30 Nanok (läsning)
17.00 Bo Cavefors (läsning)
17.30 Kajsa Sundin (läsning)
18.00 Halv kokt i folie (livespelning)
19.00 Pär Thörn (läsning)
20.00 Mattias Forshage (läsning)
21.00 Per Svensson, Leif Elggren & C.M von Hausswolf (livespelning)
21.30 DJ Daniel Lofthage (live)
23.00 Taro the Filthy Rat (livespelning)
23.30 Kalla Handen (livespelning)
00.00 C.M von Hausswolf spelar skivor


Läs C.M. Lundbergs text

'
Färgfabriken, Lövholmsbrinken 1,
117 43 Stockholm
T-bana: Liljeholmen, Tvb: Trekanten
'

TERRORISTEN PILATUS / tankar i tiden för det glada budskapet

'
'
Bo I. Cavefors
TERRORISTEN PILATUS

Det glada budskapets tid är nu. Det börjar med förväntan och glädje, men allt tar en ände med förskräckelse, anklagelser om terrorism och förräderi, förakt och hat, rädsla och plågsam död. Ingen vet någonting om uppståndelsen, dramats tredje och sista akt, inte när det glada budskapet föds och inte vid korsfästelsen.

Processen mot Kristus Jesus pågår fortfarande. Hatet mellan kristna och judar består. Varför har det blivit så? Kanske därför att det inte fanns objektiva jurister närvarande vid processen. Men historiker kan i viss mån rekapitulera delar av det romerska rättsförfarandet och alla teologer är ej skuldfixerade. Den katolske teologen och kardinalen Hans Urs von Balthazar (1905 – 1988) och den judiske religionsfilosofen och professorn Pinchas Lapide (1922 – 1997) har överensstämmande beskrivningar av skeendet.

Det finns inga bevarade rättegångsprotokoll eller nedskrivna och bevarade autentiska vittnesmål från Pontius Pilatus process mot medborgaren Jesus. Vi är hänvisade till evangelisterna, men de var inte ögonvittnen och det de skrev ned är vad de fått höra i andra och tredje hand fyrtio-sextio år efter korsfästelsen.

Hur såg Romerska Riket ut 70-95 e.Kr? Jerusalem hade plundrats, det judiska folket besegrats och därefter spritts för världens alla vindar. Under vår tideräknings första århundrade var det förenat med livsfara att överhuvudtaget nämna namnet på den judiske man som uppgavs vara Messias. Att juden Jesus, terrorist och upprorsman, dött den skändliga döden på korset blev länge att avgörande hinder för den nya religionens missionsverksamhet. Evangelisterna tvingades av taktiska skäl tala tyst om romarnas skuld vid korsfästelsen; man tvingades fokusera intresset på judarnas skuld. Nero (37-68) skärpte kampen mot den nya religionen. Kyrkoledarna tvingades kompromissa med Roms makthavare. Efter judarnas katastrofala nederlag i krigen mot romarna, var de helt utan inflytande.

Vem var Pontius Pilatus? Alla romare hade tre namn, men hos Pontius Pilatus är endast två av namnen kända. Tacitus (omkr.56 – omkr.117) skriver om Pilatus som en ”prokurator”, att han kom från romersk lågadel och blev statstjänsteman med förhållandevis ringa rang. År 36 utnämnes han till Praefectus i Judéen och försvinner ur historien. Placerades han avsiktligt på en ort där det fanns stora utsikter att han skulle mördas?

Var Kristus Jesus terrorist? Tja, det beror på hur man definierar terrorist och terrorism. Terror kräver ej alltid sprängdeg och fysiskt dödande. Även ord kan skapa uppror, motstånd och terrorisera makthavare. Uppenbarligen uppfattade Makten Jesus som uppviglare, att han terroriserade folket med, som Roms hantlangare uppfattade det, orimliga krav på självstyre och mänskliga rättigheter. Att det fanns en makthavare vars rike var större än Romarväldet.

Pilatus, känd från processen mot Jesus, blev också beryktad för fem andra terrorliknande aktioner, återgivna hos Josef Flavius (37/38. - omkr.100), Filon från Alexandria (omkr.25 f.Kr – omkr.40 e.Kr.) och av evangelisten Lukas: 1) Pilatus importerade till Jerusalem bilder av den romerske kejsaren för att håna judarnas religion med dess bibliska bildförbud; 2) Pilatus stal Templets skatter; 3) Lukas berättar (13:1) om den pilatusienska soldateskens mordorgie på pilgrimer från Galiléen; 4) i Jerusalem driver Pilatus en reklamkampanj vars signum är förgyllda sköldar, ”mindre för att ära Tiberius (42 f.Kr. – 37 e.Kr.) än för att kränka [det judiska] folket”, rapporterar Herodes Agrippa (10 f.Kr – 44 e.Kr.) till kejsaren Caligula (12 – 41 ); 5) Pilatus gav order om blodbad på ett demonstrationståg som samlats vid Garisim, samariternas(!) heliga berg. En klart statsterroristisk aktion.

Domstolsförfarandet mot Kristus Jesus låg helt inom ståthållaren Pilatus ämbetsutövning. Det var han som sänt ut den romerska soldatesk som arresterade Jesus. Det var Pilatus som lät fängsla och piska Jesus och det var han som juridiskt stadfäste dödsdomen. I processen mot Jesus användes romersk rätt. Det var domare som dömde Jesus till döden och det var soldater från Roms stridande styrkor som gisslade och hånade honom innan de fäste judens kropp vid det romerska tortyrredskapet, korset.

+ + +

Pontius Pilatus frågade Jesus: ”Är du judarnas konung?”. Jesus svarade: ”DU säger det”. Enligt Lex Julia Majestatis är Jesus i och för sig mångtydiga svar ett klart erkännande, menar Theodor Mommsen (1817 – 1903) i standardverket Römisches Straffrecht, men när de fyra evangelisterna talar om ”Judarnas Konung” så är det varken teologiskt eller juridiskt en definition utan ett uttryck, ett talesätt, en äretitel av folkloristiskt slag.

I samma ögonblick som Jesus inför Pilatus erkänner att han är ”Judarnas Konung” skriver han under sin egen dödsdom men samtidigt blir det möjligt för den statsterroriserande makten att utifrån romersk rätt benåda honom och föra över ärendet till Rom. För de romerska statstjänstemännen innebar uttrycker ”Judarnas Konung” att Jesus krävde härskartiteln, att han ville bli furste över det judiska folket och det territorium de bebodde, dvs att han gjorde sig skyldig till majestätsbrott.

+ + +

I Första Korinterbrevet (2:6) talar Paulus om ”denna världens härskare” som ansvariga för Jesus korsfästelse. Katolska teologer och judiska filosofer menar att man under Jesu tid bland ”världens härskare” aldrig inkluderade judarna, ett litet och undertryckt folk. För judarna och för evangelisterna var ”världens härskare” detsamma som makthavarna, kejsaren, i Rom. I Matteus evangelium (27:24-25) berättas om hur Pilatus, samtidigt som han utlämnade Jesus till pöbeln för att korsfästas, tvådde sina händer och sade sig vara utan skuld, men folket svarade att ”hans blod komme över oss och över våra barn”. Tala om dubbelmoral. Ungefär som när i vår tid makthavare vid felsteg offentligt ber om ursäkt och samtidigt kvitterar ut avgångsvederlag. Pilatus handtvagning är dock, exakt som den beryktade/berömda Judaskyssen två Matteuspåståenden som ingen mer än evangelisten hört talas om; inte Markus som var Jesus språkrör, inte Lukas. Att ”två sina händer om man är oskyldig” är en judisk formulering som man hittar i Psaltaren (26:61 och 73:15). Uttrycket ”Hans blod komme över oss (dvs vi skyldiga)” är också det ett mångbottnat bibliskt uttryck.

Sammantaget: allt vad Pilatus påstås ha sagt är overifierat och dessutom är det knappast troligt att en romersk prokurator skulle uttrycka sig på samma sätt som judiska rabbiner brukade göra när de förnekade sitt ansvar för något som någon annan bar skuld till.

I Lukas evangelium (23:34) står det att Jesus säger: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”. Med DEM menar Kristua Jesus oss alla, även vi som lever vid Möllevången, Rinkeby eller kring Stureplan idag, det vill säga att vi alla är skyldiga, att ingen är utan skuld. Bibelns texter måste alltid tolkas, aktualiseras till den verklighet vi lever i; verkligheten är alltid annorlunda om den jämförs med andra tider, andra epoker, andra vanor, andra traditioner. Det finns ingen enskild profet som har tidlöst tolkningsföreträde.

I den Tridentinska kateketen från 1570 står det: ”Vår tro lär oss att på order av Caesar Tiberius prokurator Pontius Pilatus i Judéen blev Herren Kristus korsfäst. Vi måste förstå att det skedde för allas våra synders skull; för våra synders skull led Kristus döden på korset. - - - Vår skuld till detta är i sanning större än judarnas, därför är det som aposteln har sagt: ’Ty om de hade känt Guds hemlighetsfulla väsen, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre (Första Korinterbrevet 2:8), medan däremot vi som bekänner att vi tillhör Honom trots detta förråder Honom genom våra handlingar, lägger hand på Honom och tillfogar Honom lidanden’.” Det är ej minst denna uppfordran till självrannsakan som skiljer kristendomen från senare tiders häretiker, självutnämnda profeter och sektledare.


Copyright©Bo I. Cavefors 2007.
´
´´

7.12.07

VODOU I OSLO...


Morgenbladet, Oslo, 07. desember 2007

Hvada? Hvodoo? Hvinyl?

0047s plateslipp egner seg best som utstilling.

Av Tommy Olsson

Så viste det seg at åpningen a utstillingen egentlig ikke var en åpning, og egentlig ikke en utstilling heller, men en fet og fin tolvtommers vinylplate. En lp som jeg selvfølgelig mistet i farten, denne nokså rotete og støyende natten før jeg omsider kom meg i seng.

Det er av og til litt merkelig hvordan ting henger sammen, dagen før satt jeg på Tronsmo og intervjuet Trygve Mathiesen om hans sammenfatning av norsk punk 1977–1980, noe som i seg selv i høy grad er et spørsmål relatert til vinyl. Men hvor la jeg egentlig igjen denne platen? Nei, si det, men den er blitt borte et sted underveis i et traume som ligger tett opptil innholdet på den, et tap som ble fulgt av nærmest fullstendig mangel på søvn og en seks timer lang bussreise med en femåring i høygir som ler så rått at han tisser på seg og blir fly forbannet isteden. Jeg skriver dette fra et veldig annerledes sted på kartet, uten nettverk, og forholder meg til mp3-filer av platen.

Ubehag. Men tilbake til 0047 et øyeblikk, der hodetelefoner hang fra taket og platen lå i bunker og kostet 50 kr. Bare et par sekunders ettertanke her: Det er platen som er utstillingen, ikke sant? Vi er enige om dette, er vi ikke? For det er en ok utstilling, men jeg er ikke sikker på om det er en god plate – hadde det vært en cd hadde den fort blitt neglisjert av meg som enda en samling lydkunst jeg ikke setter på to ganger, men nå er det altså vinyl, tung, fin plast med graverte, ordentlige lydspor. Det er pussig at det skal være så avgjørende, men det er det. Og her er det jo også noen ting som er verdt å notere, som at en gammel helt som Bo Cavefors deltar med en ekstatisk historie fra
1956 (det er i hvert fall det han sier), et kjøttfullt homoseksuelt postkort dekket av kokain fra en helt annen tid, innlest på et skurrende engelsk med en markant svensk intonasjon. Bare en sånn sak plasserer dette prosjektet i en helt egen sfære, der helt andre naturlover råder. Uutholdelig støy: Det er som delverk i en utstilling lydsporene på Vodou forsvarer sin plass. Så sies det jo også at utgangspunktet er basert på en skrekkfilminfisert tankegang – og uten tvil er alle spor merket av et iboende ubehag. Noen av dem, som Ragnar Kjartanson (lyden av en tvangsmessig gråtende kvinne) og Pär Thörn (to forbannede signaler på 786 hertz i fire minutter), blir fort uutholdelige å høre på, den første får deg i dårlig humør og den andre gir deg hodepine. Men betraktet som delverk i en utstilling gjør de sitt til å holde dette sammen.

Svart magi. Og noen får deg til direkte å føle nærværet av spøkelser. Ordentlige spøkelser. Kira Kiras «Poltergeist Cuckoo» er både spooky og spøkefull på samme tid, mens Ingvild Langgård og Thora Dolven Balke effektivt plasserer Marilyn Monroes «I wanna be loved by you» rett ved siden av The Black Lodge i Twin Peaks ved å synge den både forlengs og baklengs. Hvis noe av dette virkelig
starter en film i bakhodet, er det nettopp denne, der Marilyn – ikonet over andre ikoner – plutselig er litt for nær, indignert og gjennomsiktig som en projeksjon fra den andre siden. Ved å synge denne teksten baklengs gir de den et uventet truende anslag, som om selve urblondinens essens umerkelig har sneket seg inn på en med en tvetydig agenda. Å høre den sunget i begge retninger er å høre lyden av en kullsvart feministisk magi – det skremmer vannet av meg. Noe lignende, men ikke så fundamentalt rystende, oppstår i møtet med Bjargey Ólafsdóttirs korte, hallusinatoriske stykker, som bare hviskes med forsiktig stemme:

I told the psychoanalyst
that I had dreamt that
I had sex with young
Jack Nicholson in an airplane

Nevrotisk på grensen til psykose, men alltid i en form for kontrollert galskap.

Marerittets lydspor. Og denne platen mistet jeg altså et sted langs veien, og nå ringte datteren min og fortalte meg at hun hadde mistet en cd-boks – The entire history of punk – jeg en gang ga henne, et sted mellom Oslo S og lokaltoget mellom København og Malmö. Og jeg spør meg selv, er jeg et offer for assosiative omstendigheter, med utspring i en overordnet kosmologi? Og i så
fall, er ikke dette marerittet av en plate et passende lydspor til mitt eget sammenbrudd?

Anmeldelse
Kira Kira, Leif Holmstrand, Bo Cavefors, Iwo Myrin, Chisel, Bjargey Ólafsdóttir, Ingvild langgård og Thora Dolven Balke, Leander Djønne, Pär Thörn, Vinyl-Terror, Ragnar Kjartanson
Vises til 13. januar 2008
'
'

ONDIT #2 / TEXTER OM FÖRFATTARSJÄLVMORD

'
'
'
Ondit # 2
'
att göra av med sig själv
'
TEXTER OM FÖRFATTARSJÄLVMORD
'
Redaktör: Daniel Westerlund
'
Bidrag av: Magnus Ringgren, Rebecka Olausson-Peterson,
Johan Jönson, Rebecca Liedman, Per Thörn,
Mårten Björk, Stefan Hammarén, Aylin Bloch Boynukisa,
Bo I. Cavefors, Nikanor Teratologen, Péter Szondi,
Carl Abrahamsson, Jenny Björklund,Jelena Selin,
Stefan Foconi, Marie Öhman, med flera...
'
267 sidor, limbunden
ISBN 978-91-975975-4-8
Pris 140 kronor
'
'
'

6.12.07

A CARTHUSIAN : PARTIAL BIRTH ABORTION

'
'
'
'
A Carthusian
PARTIAL BIRTH ABORTION

This emblem of barbarity the Age
Has struck. Ages still to come will shrink
In horror that humans so civilized could sink
To such Satanic cruelty. To kill in rage

The madman goes beyond all reason; he shocks
Himself when passion subside. But we have law
To calm our nerves; the innocent no awe
Inspires, the weak no human heart unlocks.

Could you dare to watch? He stabs the neck,
Rams in a tube, sucks out the brains, the head
Is crushed. The babe, tossed in a tub dead,
Floats in a sea of blood a mangled wreck.

Do not squirm! Clinton restores peace;
Behold the good, one less child to feed,
To cherish, to educate; from burdens freed
We turn to fun; the butcher’s coins increase.

My grisly dirge commissioned for China’s wake,
Will chant the ogre’s passing and plead his cause.
He capped abortion’s evil with shrill applause
And scarred frail hearts with cruel, unending ache.

Flushed with dearly nightmares I dimly saw
Deep in Satan’s frozen lake that skull
Of Clinton crushed and crushed again. Full
Of pity I rose and prayer with utmost awe…


For Bo I. Cavefors


From: A Carthusian The Silence of the Lotus. Poems 2007.

Illustration: A Carthusian, 2007.




Copyright©A Carthusian, Great Britain 2007.


5.12.07

THOMAS THORILD / PASSIONER

'
'


Bo I. Cavefors
THORILDS PASSIONER

Bok: Stellan Arvidson Passionernas diktare. Thorild I. Carlssons förlag, Stockholm 1989.

Bondpojken Thomas Thorild, den främste av Gustav III:s Les Enfants Terribles, ägnades 1989 en lysande biografi I tre delar, av vilka här endast befattas med den första delen. Thorildpresentatör: 1900-talets store grundskolereformator, Stellan Arvidson.

Thomas Thorild, svenska parnassens enda helgjutne representant för Sturm und Drang, var Arvidsons intellektuelle följeslagare genom livet. Thorild, född i Bohuslän, tidigt föräldralös, uppväxt i Kungälv och Göteborg, jurist vid Lunds universitet, slog igenom som filosof, diktare och litteraturteoretiker under en uppmärksammad polemik med Johan Henrik Kellgren om den fria versens existensberättigande. Senare försvarade Thorild franska revolutionen och revolterade själv mot borgerskap och kungamakt, med påföljd att han landsförvisades och slutade sina dagar som professor i Greifswald. Thorild föddes 1759, dog 1808 och ligger begravd vid sidan av hustru och barn på en lantkyrkogård i närheten av sin sista mantalsskrivningsort. I dag är Thorild försvunnen ur ”skolans läroböcker och antologier”, skriver Arvidson, Thorilds försvarare och beundrare och samtidigt den skolbyråkrat som inspirerade och organiserade den tidens skolpolitik. Konkursen fullföljdes av Göran Persson.

Thomas Thorild är en av den svenska litteraturens märkligaste och mest läsvärda klassiker. Hans attityder, hans liv och hans lyrik passar utmärkt in i vad den intelligentare delen inom svensk ungdomskultur sysslar med idag vad gäller gränsöverskridandet mellan kreativa uttrycksformer, sexualitet, osv.

Åter till Stellan Arvidsons bok. Arvidson följer Thorilds öden och äventyr genom att utomordentligt detaljrikt redogöra för hans bakgrund, släktförhållanden, vänner och sociala omgivning. Ett stort antal sidor ägnas Thorilds vittförgrenade bohuslänska släktförhållanden, syskon, fastrar, mostrar, farfarsfäder, ingifta pigor och drängar. Arvidson skriver minibiografier om Thorilds skolkamrater, om det göteborgska prästerskapet och om stadens nyrika handelsmän. Utvikelserna från huvudföremålet kan synas överdrivna, det är inte nödvändigt med denna mängd sekundärinformation för att komma Thorild in på livet. Å andra sidan är upplysningarna i sig intressanta och ger en god bild av sociala och ekonomiska förhållanden i Sverige under andra hälften av 1700-talet.

Denna första del av Arvidsons Thorildtrilogi slutar med objektets polemik med Kellgren under början av 1780-talet. Thorild är med tidens mått mätt demokrat men samtidigt revolutionär, en orosande och ”fritänkare”, dvs kristendomskritiker, men Arvidsons vältaliga och understundom advokatyrliknande plädering för den förgätne Thorild förvandlar under resans gång Arvidson från att ha varit beundrande lärjunge till att bli dominant domptör. Thorild blir slav under Arvidsons föreställningsvärld om hur passionernas diktare borde ha varit. Thorild borde ha lyssnat på Arvidson. Arvidson gör en mängd hypotetiska antaganden, påståenden föregångna av negationer som ”kan man inte i stället”, man kan ”anta”, ”man kan gissa”, ”några belägg härför finns inte”, ”man kanske bör”, man ”måste ändå uppfatta”, ”sannolikt”, ”har tydligen”, ”kanske”, osv. Det är oacceptabelt när Arvidson efter att ha redogjort för sådana icke-verifierbara omständigheter senare i texten hänvisar just till dessa och skriver att av ”föregående framställning framgår” att det som hävdats av andra Thorildforskare ”är ohållbar[t]”.

Det är framför allt inom två områden Arvidson betänkligt slirar: det är den socialistiske skolreformatorns puritanska attityd till sexualitet, nöje, flärd och rikedom, och att Arvidson till varje pris måste förvandla Thorild till icke-kristen. I det förra fallet gäller det konkret Thorilds intima vänskapsförhållanden med män och det andra exemplet rör Arvidsons teologiska spekulationer om att Thorilds kritik av ortodox lutherism gäller kristendomen i sin helhet, kristendomen som sådan. Arvidson hatar tanken att Thorilds intimiteter med vännerna Sven Erland Heurlin och Anders Hylander också hade sexuella dimensioner, Arvidson vill icke veta av att bisexualitet var en naturlig och intellektuellt stimulerande umgängesform under 1700-talet, inte minst i sådana kretsar där Thorild rörde sig. Även öppna sexuella anspelningar och kärleksförklaringar till Heurlin och Hylander ser Arvidson som poetiskt intellektuella metaforer. Arvidsons prydhet måste bero på att han känner frustration inför en sanning som varken Thorild eller hans vänner och övriga omgivning fann särskilt uppseendeväckande. Arvidsons attityd är ett gott exempel på den svenska litteraturforskningens provinsialitet: Arvidson struntar hellre i att göra en korrekt analys än att acceptera realiteter. Man skulle önska att Thorilds politiska, religiösa och sexuella aktiviteter analyserats med samma kompetens som tyska forskare belyst Heinrich von Kleists bögerier, för att rätt förstå också hans litterära verk. Istället mumlar Arvidson välartikulerat om att ”vänskapen tar sig här nästan erotiska uttryck”, när Thorild efter Hylanders avresa från Lund, i ett brev bl a skriver att ”…jag irrade omkring sorgfull och öfvergifven, hurur jag upprepade ditt namn och at jag älskade dig…”. Det ”måste framhållas”, fortsätter Arvidson mamsellaktigt, att Thorilds och Hylanders umgänge var ”intellektuellt präglat”. Löjligt. Kastar man en skugga över Thorilds och Hylanders kärlek till varandra om man accepterar att deras umgänge var såväl intellektuellt som sexuellt?

Stort utrymme i Arvidsons biografi ägnas Thorilds förhållande till kristendomen och rebellens hemsnickrade panteistiska religionsuppfattning. Thorild kritiserade den svenska statskyrkans makt, prästers intolerans och luthersk dogmatik i största allmänhet, men den troende ateisten Arvidson, som önskar att det så vore, hävdar att Thorild bröt med kristendomen. Arvidson menar att Thorilds polemteologiska polemik riktades mot kristen Guds- och själsuppfattning, att han förkunnade en ny religion, panteismen, där ”allt i tillvaron utgör en gudomlig enhet”. Arvidson försöker få biografins läsare att tro att den panteistiska trosuppfattningen skulle vara icke-kristen i detta avseende. Istället är den, även i Thorilds tappning, en god reflektion av katolsk tro (Gud finns i alla ting, osv osv osv). Arvidson tror sig finna stöd hos Spinoza, som var en av Thorilds inspiratörer och som gav den svenske sympatisanten ”arsenal av argument mot kristendomen” (Arvidson). Det är riktigt att Thorild fann beröringspunkter med Spinoza i tron, men varken Thorild eller Spinoza använde sig av sådana argument som Arvidson tillskriver dem, av en dialektik de utnyttjade för att dra anti-judiska och anti-kristna växlar på vad de fann mindre aptitligt i dessa båda religioner. Spinoza var förtvivlad över sin tids sekulariserade judendom och Thorild vände sig emot en förfalskad och uttunnad kristendom. Arvidson förfäktar den stolliga idén att den som är emot svenska statskyrkan och/eller lutherdomen i dess mer ortodoxa former, också är emot kristendomen. Arvidsons resonemang blir otroligt obegripligt när han hävdar att Thorild tar avstånd från kristendomens kyskhetsläror när han skriver att han söker en väg bortom ”vantrons fruktan och mörker”. Istället är just denna rad ett klart ställningstagande av Thorild att han vill stanna kvar inom kristendomen, att han söker trons trygghet och ljus. Arvidson manipulerar orden. Vad skulle en sökande man som Thorild ta sig till i det diktatoriskt lutheranska Sverige? Situationen blev inte bättre när han flyttade till Greifswald. Naturligtvis borde Thorild, som Goethe och andra europeiska litterära giganter, tagit diligensen till Italien. Hade inte den möjligheten möjliggjorts om han själv levt längre och Gustav III inte mördats? Spekulationer och intet annat.

Ytterligare ett frappant exempel på Arvidsons teologiska virrvarr är när han motsätter sig ett antal Thorildforskares påstående att den tredje earlen av Shaftesbury var grandfather till Thorilds diktsvit Passionerna. Arvidson menar att Shaftesburys panenteism radikalt skiljer sig från Thorilds panteism eftersom i den förra hävdas att allt finns och lever i Gud medan panteismen uppfattar Gud och naturen som identiska. Det i det här sammanhanget intressanta är, att såväl panentismen som panteismen endast är fragment av den kristna teologi och logik som säger att naturen lever i Gud så som Gud lever i naturen på samma sätt som att Gud finns i varje människa och varje människa i sig bär Gud; att Gud, människa och natur är ett identiskt helt. Det är inte så, som Arvidson försöker hävda, att Thorild belyser ”kristendomens ohållbarhet”, eller att han ”polemiserar mot den kristna världsuppfattningen” och ”ersatt” denna med panteismen. Istället: Thorild kritiserade den förvärldsligade kristendomen och använde sin tids ortodoxa lutheraner som skräckexempel.

Stellan Arvidsons Thorildbiografi är oerhört omfångsrik och stimulerar till motsägelser, debatt och korrigeringar. Det är bra, men det är trist att det intellektuella klimatet i Sverige under förra århundradets sista decennier var sådant att utrymme ej gavs för en kvalificerad och utrymmeskrävande polemik. Skulden till detta bedrövelsens tillstånd bars i ej ringa grad av skolreformatorn Arvidson.



Artikeln publicerades i diverse tidningar sommaren 1989, i Sundsvalls Tidning den 5 juli 1989.

Artikeln här uppdaterad.


Copyright©Bo I. Cavefors 1989, 2007.