31.10.06

post scriptum 1-2 2006


post scriptum
den nya tidskriften för poesi
Nr 1-2 2006 har just utkommit.
Redaktörer Boel Schenlær och Per-Eric Söder.
Numret inleds med ett förord / en dikt av
Mörkret glesnar det är tid
att bli ingen tid, det är
ögonblick som sträcker sig oändligt.
- - - - - - - - -
Det fortsätter med ett par brev från George Jackson till Angela Davis avsända strax innan han sköts till döds av en fängelsevakt. Därefter prosa och lyrik av E.M. Cioran, Norman Manea, Ileana Malancioiu, Mircea Dinescu, Amos Oz, Gabeba Baderoon, Pier Paolo Pasolini samt Boel Schenlær.
Redaktionen annonserar deessutom att Per-Eric Söders efterlängtade roman I morgon Stalingrad publiceras i november 2006.


29.10.06

GEIST 8½ & FILIOKUS - GEIST 9


2 nr samtidigt
8½ & 9
GEIST, landets mest intressanta
tvärkonstnärliga tidskrift.
Utgångspunkten är Fellinis film 8 1/2 och tidningen kan betraktas som en uppsättning eller reproduktion av denna film.
Axplock bland rubriker:
Kritiker hängd på biograf - Det måste vara mer vulgärt -
Historiens stickspår leder oss inte helt oväntat till en avkrok - Spöken kring en död man.
Bland medarbetarna: Claudia Cardinale - Gloria Morin - Tullio Pinelli - Luisa Anselmi - Mario Mezzabotta.
Redaktörer får Geist är Andjeas Ejiksson, Fredrik Ehlin
och Oscar Mangione.
Filiokus är en från Geist fristående tidning. Medan Geist är texter är Filiokus bilder. Filiokus är de visuella formernas plattform. Filiokus produceras av Lisa Jonasson och Matti Kallioinen.

28.10.06

HEINER MÜLLER OCH LIVSLÖGNEN




Bo I. Cavefors
HEINER MÜLLER OCH LIVSLÖGNEN

Bok: Heiner Müller Krieg ohne Schlacht. Leben in zwei Diktaturen. Verlag Kiepenheuer & Witsch, Köln 1993.

Av någon oförklarlig anledning ansåg redan de gamla romarna att klimatet i Tyskland mer lämpade sig för grodor än för människor. Trots det invaderade och ockuperade romarna germanernas riken norr om alperna. Tyskland hade då som nu en mytisk dragningskraft som de mer öppna och sociala samhällena kring Medelhavet saknade. Även idag är Tyskland attraktivt för människor som flyr politisk och religiös fundamentalism, rysk antisemitism och afrikansk fattigdom.

Vad beror detta på? Kanske är svaret: Tysklands bevisbara förmåga att alltid relativt snabbt återuppstå ur aska, rök och ruiner. Å ena sidan: död och undergång som resultat av viljan till makt. Å andra sidan: hunner, araber och turkar har då och då hotat Europas existens, men kontinentens Centrum-Tyskland har framgångsrikt försvarats av outlaws som Karl den Store, Carl-August av Sachsen-Weimar och Friedrich II. Dessutom: vad vore Tyskland utan flyktingar i inre och yttre exil: Schiller, Büchner, Heine, Kleist, Goethe, bröderna Grimm, Ball, Hesse, bröderna Mann, Jünger, Brecht, Peter Weiss och –
Heiner Müller.

När det som aldrig borde åtskiljts äntligen förenades i november 1989 översköljdes den tyska bokmarknaden under ett drygt decennium av litteratur om det forna DDR. Projektionerna under DDR-tiden förvandlades till återblickar om ungdomsdrömmar, förväntningar och utopier som skymde den bittra verkligheten för intellektuella som Christa Wolf, Stephen Hemlin, Christoph Hein, Hermann Kant, Walter Janka, Günter de Bruyn och för politiker som Erich Honecker, Manfred Stolpe, Markus Wolf, Egon Krenz och Hans Modrow. Men denna blindhet inför sanningen var Heiner Müller ganska befriad ifrån. Cynism kan vara ett bra försvarsmedel.

Müller, född 1929 i Sachsen, tilldelades det delade Tysklands främsta litterära utmärkelser som Georg-Büchner-priset och Heinrich-von-Kleist-priset. Müller var alltid kontroversiell i båda tyska staterna. Han förblev kontroversiell efter återföreningen, de få år han hade kvar att leva. Död 1995. Under DDR-tiden spelar han med öppna kort folkrepublikens rävspel, så nära det politiskt acceptabla och möjliga som möjligt, utan att riskera trampa på regimens apterade minor. Efter återföreningen förblev han ensamvarg med sin förnuftssyn på hur det varit och hur det blev i den nedlagda ”tyska demokratiska republiken”. Müller ogillade svart-vita perspektiv, vilket dock inte innebar att hans kritik saknade skärpa, de müllerska betten lämnade märken när han beskrev det land, den miljö där den till Chile exilerade Honecker såg sig som offer för vidriga omständigheter. Att Honecker själv var en av arkitekterna bakom dessa omständigheter, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Heiner Müllers memoarbok, egentligen en intervjubok där författaren besvarar frågor ställda av Katja Lange-Müller, Helge Malchow och Renate Ziemer, börjar med barndomen, om livet i den första diktaturen som följs av den andra diktaturen, om farfadern, förman på en textilfabrik, ”arbetararistokrat”, nationalist, soldat under första världskriget, och slutar med porträtt av bla Peter Weiss, Carl Schmitt, Ernst Jünger och Bertolt Brecht. Müller berättar om morfadern, socialdemokrat på ”ett ganska ointellektuellt sätt”, om mormodern som ”ju äldre hon blev gick allt flitigare i kyrkan”. I morfaderns socialdemokratiska tidskrifter läser barnbarnet noveller av Gorki, Romain Rolland och Barbusse och debatter om Nietzsches Zarathustra. Müller karakteriserar den gamla generationen socialdemokrater som asketer beredda till personliga offer för att förändra samhället, men att denna oegennyttiga vilja till en bättre framtid visade sig meningslös. Man betalade ett högt pris, men kampen ”lönade sig inte”, man slet utan att åstadkomma något bestående: ”denna generation bedrogs på livet”.

1933 häktas fadern av SA därför att han lämnat det socialdemokratiska partiet (SPD) och gått in i SAP (socialistiska arbetarpartiet), där Willy Brandt var en av ledarna. Politiskt stod SAP mellan socialdemokrati och Thälmann-kommunism. I denna vänstermiljö ansåg farmodern att även hon var ”vänster” och valde nationalsocialismen eftersom Hitler inte rökte, inte åt kött och inte ägnade sig åt kvinnor!

Efter den ettåriga fängelsevistelsen börjar fadern med självstudier i juridik; efter kriget blir han chefsåklagare i Mecklenburg-Vorpommern.

Under kriget är Heiner Müller med i Hitler-Jugend och finner ”en viss fascination i naziritualerna”. Visraden ”Wir werden weiter-marschieren, wenn alles in Scherben fällt” fyller fadern i med Internationalens ”…und heilig der letzte Schlacht“. Müller läser Rainer Maria Rilke, Stefan George, George Trakl och August Strindberg. Efter kriget anländer han till den östtyska ”författarskolan” just när kampanjen mot Brecht är som mest hätsk. Brecht beskylldes för att vara ”formalist”, ”dekadent” och ”avvikare”. Anklagelser som senare också drabbade Müller. Intervjuaren frågar: ”Vad betydde det att vara ung kommunist?” och Müller svarar: ”Jag vill inte påstå att jag var kommunist. Alltsammans var ett rollspel”. Müller identifierade sig med DDR-statens våld och terror eftersom han upplevde det som motvåld, en skyddsterror för att naziriket inte skulle återupprepas. Så småningom inser han att synsättet var en ”konstruktion” men att ”rollspelet” gjorde det möjligt för honom att genomleva DDR-diktaturen utan alltför stora problem. Som fadern befriades Müller tidigt från illusioner vad gällde sovjetisk kommunism. Redan 1944 läser far och son den före detta socialdemokraten Karl J. Albrechts bok om sovjetiska straffläger, Der verratene Sozalismus.

När Müller talar om möjligheten att förtränga vetskapen om allt det som gick snett i DDR och i Sovjetunionen påminner attityden om Gottfried Benns beskrivning av hur tyska intellektuella resonerar under Tredje Rikets första år: att västerlandets kultur grundlades i slavstater, att historien är en kombination av total makt och kultur, att stor kultur endast skapas i diktaturer. Müller försvarar skygglapparna med att det handlade om hans ”existens som författare”, att för honom var ”skrivandet viktigare än moralen”. När Jean Genet för decennier sedan tillfrågades om han önskade sig en bättre värld, en värld som överensstämde med hans politiska drömmar, svarade han: ”För Guds skull, blir världen som jag vill ha den, finns det ingen anledning fortsätta skriva”. Även den masochist-sadistiske Markisen de Sade var mer moralist än upplysningsfilosof.

+ + +

Tyska Demokratiska Republikens historia är i mångt och mycket en dumhetens och inkompetensens historia, den idiotiska historien om den politiska förmågan att med alla medel behålla makt och härlighet. Müller berättar om relationerna till Peter Weiss som han träffade första gången när Vietnam-Diskurs uppfördes i Berlin. Weiss var, enligt Müller ”blåögd som lät sig utnyttjas” till att bli en ”partiets kelgris”. Müller menar att det på den tiden var enkelt och populärt att skriva om Vietnamkriget och lätt att få ett sådant skådespel uppfört i DDR, men att han, Müller, aldrig skulle kommit på tanken att skriva om den amerikanska imperialismen så länge det var omöjligt att i DDR ens diskutera de strukturpolitiska problemen i DDR. Weiss förlorade alla illusioner om DDR först när han stoppades av gränspolisen när han hade publicerat dramat Trotsky i exil, men trots detta uppvaknande intog Weiss en ”munkliknande attityd till utopia”.

Fixstjärnor för Heiner Müller är rättsfilosofen Carl Schmitt och hjälten från första världskriget Ernst Jünger. Det kan man kanske inte vänta sig av en övertygad vänsterförfattare som dock, trots allt, var en omhuldad och framträdande författare såväl i den tyska demokratiska republiken öster om Berlinmuren som i Västtyskland. Redan under andra världskrigets värsta bombningsraider får Müller av sin far Ernst Jüngers motståndsbok På Marmorklipporna. Carl Schmitts texter ”är teater”, menar Müller, Schmitts Theorie des Partisanen är ”bra insceneringar”, den juridiska ”processen har teaterstruktur”. Som dramatiker accepterar Müller inte bilden av socialismen som ”människovänlig”, istället rör han sig i det fascinerande världsteaterrum som Schmitt och Jünger beskriver och som i verkligheten iscensattes inom DDR-systemet. Trots den otroliga acceptansen i båda Tyskland för Müllers författarskap gick hans lägesbeskrivning naturligtvis inte hem varken i öst- eller västtyskland: det var alltför påträngande, obehagligt och ett bekräftande av verkligheten. Müller avkanaliserades som ”extremist” och i samtalen med bokens intervjuare påminner han om sitt utanförskap och framställer sig själv som en ”skogsman” i jüngersk anda i ett furstedöme styrt av Honecker (rekommenderad läsning: Ernst Jüngers roman Eumeswil).

Redan Voltaire lärde sig, under vistelsen hos Friedrich II, att rättigheter och friheter kan missbrukas. Tysklands expansiva politik har under de senaste tvåhundra åren följts av apokalypsartade katastrofer. Undergångsprofetior har inte saknats. Ungdomsromantikern Goethe varnade som desillusionerat äldre lejon för romantiker och frihetskrig. Mommsen bekämpade 1871 kejsardömet, Heinrich Mann klagade över det wilhelminska imperievansinnet, Käte Kollwitz stred på kvinnors vis mot krig i alla former, Walter Benjamin skrev om fascismen som estetiserad politik och om kommunism som politiserad esteticism. Decennierna efter 1945 visar ett Östeuropa och ett Sovjetunionen där ideologisk och real kommunism var ett utopiskt allkonstverk där författare och andra kreativa konstnärer var viktiga delar av maktapparaten. Förvisso krävs det ett sado-masochistiskt sinnelag för att stå emot terrorstaters anspråk på hegemoni. Heiner Müller härdade ut piskrappen. Kanske njöt han av dem. Ernst Jünger och Carl Schmitt har skrivit mycket om detta. Dramatikern de Sade visste en hel del om hur man får tiden att gå under 120 dagar och nätter I Sodom. Den insikten kostade honom 30 år bakom lås och galler. Därmed inte sagt att DDR var ett Sodom och Gomorra. Man saknade en egen
herr de Sade.

Artikeln tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning 4.11.1993. Här aktualiserad.

Fotot visar Brecht och Müller.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.

27.10.06

26.10.06

BAADER, FRANZ XAVER VON

Bo I. Cavefors
FRANZ XAVER VON BAADER

I en tid präglad av new age-läror, shamaner, doftljus och frimurare bör kanske även Franz Xaver von Baader (1765 – 1841) ha en given plats bland kristallkulorna. Eller kanske dock ej. Trots filosofens utsvävningar i den ockulta och så där litet lagom flummiga dåtida världen, finns det åtskilligt i hans omfattande verksamhet som är av intresse även idag. Inte minst Baaders tankar om fri sexualitet.

Enligt det preussiska sändebudet i München år 1823 var medicinaren, bergsrådet, alkemisten, medicinaren, socialpolitikern, lekmannateologen och industrialisten von Baader en ”liberal demagog” förhäxad av ”överspända, mystiska idéer”. Å andra sidan, vem kan vänta sig att det protestantiska preussiska sändebudet kunde vara annat än arrogant mot den frispråkiga tonen och det öppna sinnet i det katolska München?

I vår tid är det framför allt Hugo Ball och Ernst Bloch som ingående ägnat sig åt Baaders verksamheter, framför allt hans filosofiska reflektioner. Bland tidigare beundrare finns så välkända encyklopedinamn som von Goethe, Novalis, Schelling, Hegel, Kierkegaard, Hesse och Jünger. Dessutom är Baaders inflytande inom rysk filosofi och som inflytelserik förmedlare mellan de tyska, baltiska och ryska kulturerna, avsevärt. I det nya Ryssland, efter Sovjetunionens sammanbrott, har han uppnått status av ikon. Under sin livstid uppmärksammades Baader också för sina försök att uppnå en helig allians mellan proletariatet och den katolska kyrkan. I socialrevolutionära frågor var han föregångare till Engels och Marx.

Franz Xaver von Baader var också erotiker i den meningen att han såg sexualiteten som förutsättningen för framgångsrikt handlande inom livets övriga områden. Ett antal essäer kring detta ämne finns samlade i Filosofia erotica. Insel Verlag gav 1991 ut ett urval av dessa små mästerstycken, under titeln Erotische Philosophie. Här finner man utmärkta essäer som är allmänt samhällskritiska, konservativt antikapitalistiska, kritiska mot det konventionella äktenskapet, erotologiska idéer i Rousseaus anda, originella synpunkter om brittisk upplysningsfanatism och fransk revolutionsglöd, anarkistiska tongångar, synpunkter på utopisk socialism och om kvinnans emancipation. Ganska mycket… Men den som något läst Jakob Böhme vet var Baader på ett ungefär kan placeras. Dessutom stod han i ”rapport” – ett av Baaders älsklingsuttryck – med det gamla Europas hemliga sällskap och mysterieläror och visste det mesta om gnosticism, den heliga Graal samt frimurarriter.

Trots denna barocka lärdom och nyfikenhet förföll Baader aldrig till paranoid världssammansvärjningsfanatism utan luktade sig framgångsrikt fram till visionärernas och visionernas praktiska betydelser för samhällets utveckling och världsalltets öde. Baader menade att bortom all det exoteriska finns alltid det esoteriska, att varje politisk idé utgår ifrån en mystisk uppenbarelse av något slag, religiös eller profan, Kristus Jesus eller Karl Marx, att alla inflytelserika politiska partiers rötter finner sin näring i ockult underground, att tysk liberalism (som han själv ansåg sig vara anhängare av) stadfästes i den radikala upplysningstidens ordnar och att tysk konservatism som faddrar har de myt- och sägenomspunna rosenkreuzarna.

Baaders filosofi knyter an till Novalis uppfattning om att människans kallelse är att förbättra världen. Utifrån moralisk principfasthet lanserade Baader en socialpolitisk filosofi, agenda med dagens språkbruk, med målet att proletariatets villkor måste förbättras genom samarbete mellan det katolska prästerskapet och samhällets paria. Baader föredrog, medvetet polemiskt, en katolsk universell världsordning framför en i Rom centralistiskt verkande påvemakt. Baader påminde om den östkyrkliga och ortodoxa kristendomen, där ekumenik alltid spelat huvudroll.

Franz Xaver von Baader var en idag något så otänkbart som en klassisk konservativ tänkare, fri från feodalabsolutistiskt lösöre. Varken höger eller vänster har lyckats missbruka Baader, med påföljd att han av alla betraktas som en filosof i marginalen. Under 1960-och 1970-talet lyckades marxisterna inte ens vanställa Baaders socialpolitiska idéer som man kan läsa om i Über das dermalige Missverhältnis der Vermögenhetslosen oder Proletairs, en skrift som faktiskt förebådar Engels nio år senare utgivna Die Lage der arbeitenden Klasse in England.

Vad angår då oss Baaders socialpolitiska engagemang när vi egentligen är intresserade av vad han har att säga om ”erotisk filosofi”. Jo, åtskilligt. I essäer som Sätze aus einer erotischen Philosophie och Vierzig Sätze aus einer religiösen Erotik, förstår den knastertorre bayraren att i Rousseaus anda och efterföljd göra sig till talesman för en filosofi där människans trygghet i social och religiös mening är den fundamentala förutsättningen för erotisk lust och sexuell frihet, själva målet för människans jordavandring. För erotisk lust och sexuell frihet krävs ett nästintill klasslöst samhälle, utan fobier, utan paria. Det var Baaders rousseaunska dröm.

Copyright©Bo I. Cavefors 2006

24.10.06

LICHTENBERG - ÅSKLEDAREN



Bo I. Cavefors
LICHTENBERG – ÅSKLEDAREN

Tysklands välbekrönte och lagerbekransade mästare i aforism, Georg Christoph Lichtenberg, luthersk kyrkoherdeson, född 1742 och död 1799, firades 1992, tvåhundrafemtio år efter Den Stora Tilldragelsen, dopet alltså, med tillbörlig grandezza: böcker, essäer, tv-program.

Lichtenbergs samlade verk finns utgivna med kommentarer av Wolfgang Promies (sex band, Hanser Verlag, München). Litteraturhistorikern Albrecht Schönes filologiska mästerverk om Lichtenbergs litterära kvarlåtenskap är på 4 636 sidor (Verlag C.B.Beck, München 1983-1992, fyra volymer). Därtill kom jubileumsåret populärare utgåvor, som det utomordentligt vackra allkonstverket Mit Georg Christoph Lichtenberg, med Horst Jansens illustrationer (Steidl Verlag, Göttingen), Rainer Bassners essä Lichtenberg: Das Grosse Ganze (Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn), antologin Pfennings-Wahrheiten. Ein Lichtenberg-Brevier (Deutscher Taschenbuch-Verlag, München), en antologi med bidrag av bl.a. Bloch,
Jünger
, Canetti och Tucholsky, Lichtenbergs Funkelflug der Vernunft (Insel Verlag, Frankfurt am Main), samt naturligtvis en pocketupplaga på fyra volymer av Lichtenbergs Schriften und Briefe (Insel Verlag, även den).

All denna vetenskapliga och kärleksfulla möda övertygade om att Lichtenberg icke var, som det hävdades under drygt tvåhundra år, hypokondriker utan snarare arbetsnarkoman som kompensation för puckelrygg, krämpor, smärtor, depressioner och intriger (Lichtenberg: ”Eftersom det är vanligt att man skriver offentligt om hemliga synder har jag beslutat mig för att i hemlighet skriva om offentliga synder”).

Möjligen är Lichtenberg Eropas förste polemiske satiriker. Mellantonerna icke att förglömma. Hypokondrin var som melankolin ett tidens mode. Lichtenberg var faktiskt korsfäst. Han led av ryggradskrökning.


Schopenhauer,
Nietzsche
 och Ernst Jünger beundrade professorn i matematik och fysik vid Georg-August-universitetet i Göttingen. Lichtenberg var omtyckt och uppskattad, inte av kolleger men av studenter och av en bredare allmänhet som intresserade sig för professorns experimenterande och för hans förmåga att popularisera svåra ting. Berömd eller snarare beryktad blir Lichtenberg när han framkallar elektricitet och när han i bröderna Mongolfiers anda tror sig kunna flyga.

Det existerar således två Lichtenberg. Den ene är den uppfinningsrike och populariserande professorn, en av upplysningstidens främsta härförare, som aldrig underskattade sig själv. Upplysningstiden är Lichtenbergs vardag. När Schiller föraktfullt talar om ”tintenkleschende Saeculum” påminner Lichtenberg om storheter och förstasidesstoff som Cook, världsomseglaren, om Leibnitz, Euler, Newton och pojkarkeologen Winkelmann. En epok med sådana storheter – inkluderande Fredrik Den Verkligt Store – förvisar Lichtenberg Förenta Staternas oavhängighetsförklaring till ”Kleinigkeiten”.

Den andra av de båda Lichtenberg är skriftsällaren, den numera världsberömde författaren, tvivlaren som dock hoppades på en ”Entre-Billet zur Ewigkeit”. I väntan på evigheten: ”Brända böcker må gå an, men brända stekar…!!!”,utropar Lichtenberg utifrån den människokännedom han tillägnat sig genom att studera sig själv. Tidigt upptäcker Lichtenberg att han är en utanförstående, ett unikum, att det kritiska sinnelaget, förmågan att alltid avvika från det allmänt godtagbara, gör att han ständigt tvingas in i försvarspositioner. Lichtenberg förlitar sig på intuition och sensibilitet. Andra ”känner med huvudet och tänker med hjärtat”.

1764 börjar Lichtenberg skriva sina Sudelbücher, men de liksom det polemiskt-satiriska mästerverket Fragment der Schwänzen publiceras inte förrän efter hans död då vänner ger ut Vermischten Schriften. Lichtenbergs raljerande är för tiden ensartat. Professorn hatar klichéer och språklig slentrian. Ofta är han fräck i orden, som på jorden. Erotoman, ju yngre flickor desto bättre. Den litterära stilen är naturbegåvningens, men den utvecklas och förfinas med åren (”Egentligen reste jag till England för att lära mig skriva tyska”). Regelbundet polemiserar Lichtenberg med Sturm-und-Drang-apologeterna men han undviker nästan alltid att använda ordet JAG, så följande kan vara en självkarakteristik: ”När en recension är färdigskriven, har han sagt mig, får han häftig erektion”. Lichtenberg skrev många recensioner och hade omvittnat ofta erektion.

Två Englandsvistelser gör Lichtenberg till övertygad rojalist (han tas emot av kungen – ett beprövat fursteknep för att få eventuella tvivlare att hålla sig framför tronstolen istället för bakom den…). Lichtenberg ser England som Newtons land, mannen som introducerade empiriskt orienterad naturvetenskap. Hemma i Göttingen är Newton inget namn man räknar med, man har egna naturvetare. Lichtenberg är extremt medveten om att endast den som anpassar sig till gällande normer av omgivningen anses vara även i Guds ögon en hedervärd man och tillåts leva gott och i frid vid universitetet. Förmodligen skulle puckelryggiga erotomaner ej heller accepterats i dagens (1992…) vänstervridna Göttingen. Lichtenberg levde verkligen inte som han borde veta att han skulle leva. I det avseendet var han synnerligen konsekvent. Men å andra sidan regnar det ibland ”så häftigt att alla svin blir rena och alla människor smutsiga”.


Den som inga vänner har, har heller inga intrigkompanjoner, ingen likasinnad kollega av facket, ingen förläggare som är mer än förstrött intresserad. Lichtenberg drivs in i isolering och glömska under en tid då det visar sig livsviktigt att äga förmågan att armbåga sig fram på den allt råare litterära marknaden (”Numera göra tre punkter och en lögn en författare”).

Lichtenbergs kolleger skriver långa och vackra brev till varandra. Sådan är tiden. Lichtenbergs brev var mer personliga, ömma, ömtåliga informationer om tidens avarter. Så ock professorns berömda brev om den sjuttonåriga Maria Dorothea Stechards död 4 augusti 1782. Maria hamnar hos Lichtenberg när hon just fyllt tolv år. ”Stechardskans” mor är införstådd med arrangemanget och menar att det är bättre för dottern att vara en respekterad – nåja – professors älskarinna än att tvingas tjäna brödet som prostituerad med fattiga studenter som kunder. Lichtenbergs kärlek till flickan är djup och äkta. Han skriver att Maria är ”utan prästerliga insignier -- -- -- min hustru”.

Utan tvivel är Georg Christoph Lichtenberg en stor människovän även om han ofta är drastisk i uttryckssättet (”Bröllop tillhör avdelningen kötträtter eftersom också de är förbjudna under fastan”). När han hänsynslöst kritiserar sönder och samman böcker och idéer är Lichtenberg i hjärtat välvilligt inställd. Högst subtila dumbommar kallar han de studenter som så går upp i akademiska studier att de glömmer livets goda. Lichtenberg menade att vetenskapens och litteraturens främsta uppgift är att förbättra människans livsvillkor. Då krävs hårda tag; ”Att det predikas i kyrkan innebär tyvärr inte att man kan vara utan åskledare”.



Samtliga illustrationer av Horst Janssen, hämtade ur hans bok Mit Georg Christoph Lichtenberg (Arkana, Steidl Verlag, Göttingen 1992).

Artikeln tidigare publicerad i Upsala Nya Tidning, den 1 september 1993. Här obetydligt uppdaterad.
Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.

INGEBORG BACHMANN : BRIEFE AN FELICIAN



Ingeborg Bachmann
BRIEFE AN FELICIAN

Ingeborg Bachmanns syster, Isolde Moser, gav i mars 1991 på Piper Verlag i München ut en liten märklig bok där Ingeborg Bachmans texter illustrerades av Peter Bischof, Briefe an Felician.
Breven i boken skrevs åren 1945/1946, är inte undertecknade och aldrig avsända, mottagaren är ett imaginärt Du som ibland kallas "Lieber, Geliebte", stundom "Mein einziger Freund" eller "Ferner Freund", och till slut "Felician".

Här återges ett av dessa brev.

*

Lieber, Geliebter,

Träumereien sind im Abend. Ich möchte die Tage, die vergangenen und die kommenden abstreifen und auf dem Klang einer Melodie zu Deinen Herzen kommen. Süß, süß, würde Sie dir Klingen, daß Du weit und reich würdest, daß Du die Arme dehnen müßtest, nur um sie ganz zu fassen.

Ein Übermaß ist göttlich. Musik ist überfaßlich. Stimmen sind um und um die Tagegeräusche zu vergessen und den Kopf in die Hände zu stützen,... so wirst Du lauschen, geneigt, den Blick verloren oder in Dich und zugleich in den Himmel gerichtet.

Blut wird in Dir aufrauchen, daß Seufzer auf Deinen Lippen stehen und ein Hausch sie fortträgt, Qual wird sich lösen und quälender werden, Lust wird schäumen und lustvoller bleiben. Glück aber wird in Deiner Brust drängen, über dies alles, über Dich, Gott und mich, die Erde und den weitesten Himmel, Dir brennt das Herz auf, daß Du es nicht löschen wirst können. Danke, danke!

"Die Welt kennt keine Freuden auf diese!"


Text till Peter Bischofs illustration: Ich gehe zögernd, ... bald von wildem Wollen gepackt...

Copyright©c/o Piper Verlag, München 1991.

23.10.06

THOMAS BERNHARDS REKVIEM



Bo I. Cavefors
BERNHARDS REKVIEM FÖR ALL VÄRLDENS ORÄTTVISOR

Bok: Thomas Bernhard Utplåning. Ett sönderfall. Originalets titel: Auslöschung. Ein Zerfall. Översättning av Margaretha Holmqvist. Bonniers 1993.

Thomas Bernhards sista roman, Utplåning. Ett sönderfall, är en härlig berättelse, ett fantastiskt fantasteri späckat med lögner, överdrifter, sanningar och osanningar. Understatements är inte österrikaren Bernhards specialitet. I denna dokumentärroman om det hatälskade fäderneslandet kreerar författaren med bravur primadonnerollen som människo- och världshatare. Världen är den lilla bit på jordklotet som Gud överlåtit på entreprenad åt österrikarna: bördiga dalar och djupa skogar hopträngda mellan Donau och alperna. Detta Österrike, denna postkejserliga demokrati, lever högt och blir välmående på att vara nostalgiskt katolskt och oförbätterligt nationalsocialistiskt. Enligt Thomas Bernhard.

Thomas Bernhard föraktar och hatar med samma ståndaktighet som fänrik Ståhls knektar, men skall man hata allt vad av hjärtat fylles, menar Arthur Schopenhauer, ja, då brister hjärtat.

Thomas Bernhards hjärta brast, faktiskt. Vad som blev kvar av kärlek är hans förälskelse i smärre delar av det österrikiska landskapet, framför allt de täta skogarna söder om Salzburg, samt människorna i detta landskap, ”bönderna och gruvfolket, arbetarna…”.

Annorlunda förhöll det sig med dekadenterna i Wien och den ”djävulskt enfaldiga” wienska ”gemytligheten”. Gemytlighet är, skriver Bernhard, ingenting annat än ”ett tarvligt umgänge med livet”.

För Thomas Bernhard är detta att hata, ett fulltidsarbete. Bernhards litterära produktion är ett enda stort hatinvektiv.

Diktaren Paul Valéry skrev en gång att den som inte hatar kan inte älska. Också i denna bemärkelse är Thomas Bernhard en hatets klassiker. Genom allt detta hat till Österrike och till österrikarna går ett stråk av djup kärlek, och denna kärlek besvarades ganska omgående av de hatade när författaren äntligen avled 1989. Som så ofta sker blev den utstötte hataren tryckt till nationens mjölkstinna modersbröst sedan han personligen var ur vägen. Sanningssägare accepteras som sådana först när de ligger i graven. Asgamar älskar lik, det bara är så.

All denna hatets tristess kan bli ganska enerverande för utomstående, för de icke närmast sörjande, men den lättas upp av författarens galghumor. Bernhard betecknar sina verk som ”philosophisches Lachprogramm”, som filosofiska skrattnummer. Men ”lachen” kan också betyda att skära igenom barken på trädet för att tappa det på kåda, att öppna de stängda portarna, att skära i samhällets varbölder.

Skratta kan man endast åt det oangenäma, skriver Bernhard. I romanen Utplåning finns ett av snitt där författarjaget avslöjar den litterära metod han skall använda när han ämnar ge ut sin anti-autobiografi; endast med hjälp av överdrifter slipper läsaren ha långtråkigt, existensen blir existensvärdig endast genom överdriften. Thomas Bernhard driver konsten att överdriva till oanade höjder och gör därigenom det obegripliga begripligt. Att han samtidigt klär sig i narrkåpa stör honom inte, ”det finns inget bättre än att vid hög ålder utnämnas till narr”.

Utplåning. Ett sönderfall. 460 sidor fördelade på två kapitel, Telegrammet och Testamentet. Berättarjaget är en medelålders förmögen österrikare som lever som privatlärd vid Piazza del Popolo i Rom och som berättar för sin elev och vän, anarkisten Gambetti, om filosofi, litteratur och liv, framför allt om sitt eget liv på föräldrarnas lantegendom i Wolfsegg, Österreich.

Wolfsegg är ett Österrike i miniatyr. Wolfsegg och människorna som lever där inkarnerar allt fult, ont och elakt som denna lilla mellaneuropeiska stat kan uppbringa. Allt detta skall utplånas, ”allt som är Wolfsegg, allt, Gambetti, förstår ni mig, verkligen och sannerligen allt”.

Romankapitlen är skrivna i ett sammanhang, utan avbrott, utan tankepauser, utan en chans för läsaren att tänka efter. Tempot är språngmarsch mot familjens och familjeegendomens undergång. Föräldrar och bror omkommer i en bilolycka. Wolfsegg tillfaller berättarjaget och hans båda elaka systrar.

Utplåning. Ett sönderfall, är Thomas Bernhards mest radikala verk, det sista, det stora, det allt överskuggande testamentet. De tidigare romanerna, skådespelen, novellerna, är telegram, signaler om att den store liemannen närmat sig, döden, förgöraren som till slut, definitivt, totalt, skall skära bort allt ogräs, alla oförrätter, all orätt. I denna roman blottlägger Thomas Bernhard den småborgerliga värld han föraktar. Ut ur mörkret träder en kvinnogestalt, den ”stora diktarinnan” (som dock ej är den diktarinna som gärna skulle velat vara det och som är det, dock endast i egna och i Svenska Akademiens ögon), lätt igenkännbar som Ingeborg Bachmann, den enda individ i denna roman som av Bernhard förskonas från självutplåning men som i verkligheten, bortom romanens värld, tar sitt liv.

Med denna sorgeroman firade Thomas Bernhard sin dödsmässa, ett rekviem för världens alla orättvisor, för all orätt som på nytt och på nytt vederfars redan slagna.

I ett sådant ödesdrama är ”allt skrattretande”, också döden, säger Thomas Bernhard i tacktalet när han, så tidigt som 1968, tilldelades Österrikes Stora Statspris.

Tidigare publicerad i bla Barometern den 22.11.1993. Här obetydligt renoverad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006

22.10.06

WITTGENSTEIN, LUDWIG



Bo I. Cavefors
FREDRIKSSON OM WITTGENSTEIN

Bok: Gunnar Fredriksson Wittgenstein. Bonniers 1993.

”Hälsa alla att jag har haft ett underbart liv”; det verkar otroligt och är, i alla fall utifrån sett, obegripligt att Ludwig Wittgenstein uppfattar perioden mellan födelse och död så positivt, när han 62 år gammal ligger på sitt yttersta, inväntande dödsdagen den 19 april 1951. Otroligt och obegripligt eftersom såväl filosofens samtid som efterlevande ansåg att han var en djupt olycklig människa. Olyckliga människor fanns det gott om i resterna av den gamla Habsburgmonarkin. Trygghet, falsk eller ej kvittar, förvandlades till kaos. Kanske fanns det en kollektiv lycka i att vara olycklig?

Gunnar Fredrikssons pedagogiskt välartade och mycket ambitiösa biografi om Wittgenstein har sin styrka framför allt i att systematiskt gå igenom filosofens litterärt mästerliga och vetenskapligt svårforcerade produktion, samt tillgängliga ungdomsbrev från och till vänner. I dessa brev talas det genomgående om Wittgenstein som en skygg människa. Själv kallar han barndomen för ”olycklig”. Men allt kunde varit annorlunda.

Wittgenstein växer upp som yngst av fyra bröder och tre systrar, som sladdbarn till en rik industriman i den konungsligt kejserliga Donaumonarkin. Betjänt och visitkort, pampigt hus med pampig entré, pigor och guvernanter i vindsvåningen. Men större påverkan än den hastigt uppkomna rikedomen har den andliga atmosfären vid Wiens Alleegasse. Föräldrarna är visserligen gästfria, sociala, ger musikaliska soaréer men lever egentligen och trots de yttre manifestationerna av kultur i den lilla världen med traditionellt kälkborgerliga värderingar. För den överbegåvade sonens framtida liv är detta avgörande: Wittgenstein filosoferar och skriver under 1900-talet men intellektuellt och socialt är han en kvarleva från 1800-talet. I brev till Bertrand Russell skriver han om Beethoven och Mozart som ”sanna gudasöner”, han dyrkar Goethe och älskar Mörikes lyrik så till den milda grad att han nästan helt avvisar sin egen tids litteratur och anser Mahlers musik värdelös. I brev till Innsbruckförläggaren Ludwig von Ficker mildras tongångarna något vad gäller Trakl: ”Jag förstår honom inte, men tonen gör mig lycklig”.

Information om Wittgensteins barndom är ett absolut om man vill närma sig problemet Wittgenstein. De som kände honom förfasade sig över hans starka behov – och krav – på självbehärskning och självbestraffning. För en nutida och neutral iakttagare är emellertid denna sado-masochism, detta martyrskap, inte irriterande eftersom plågan väl stämmer överens med filosofin. Till Wittgensteins rigorism hör att självförverkligande inte är möjligt i en värld där det är högst troligt att det alltid finns något eller någon som är mer totalt eller total än den tänkta totaliteten. Det finns alltid en plåga att längta efter. En plåga som överglänser de tidigare piskrappens smärta. Bögen Wittgenstein och hans homosexuelle vän David Pinsent menade att lidelse och lidande är det enda som verkligen kan kallas för existens, att existera. Denna mystik står Fredriksson främmande inför och därför skjuter han temat ifrån sig, något som är utmärkande för flertalet Wittgensteinbiografer. Varför Wittgenstein efter sin död så lätt hamnar i puritaners armar är i sig ett intressant forskningsobjekt. Fredriksson är puritan, Wittgenstein är moralist, vilket är något helt annat. Av samma märkliga och dunkla skäl går Fredriksson i den här boken även hårt åt Karl Kraus och Otto Weininger; Fredrikssons alienation gentemot Wittgenstein innebär att han aldrig ser Wittgenstein som människa. Fredriksson förstår inte, har varken kunskap eller förmåga att analysera det naturliga förhållningssättet under denna tid och denna tids människor i denna del av Europa och som i extremt hög grad präglade Wittgenstein: judisk antisemitism och homosexualitet.

Av det som idag finns att köpa i bokhandeln har Wittgenstein själv godkänt publiceringen av endast två verk, Tractatus Logico-Philosophicus från 1922 samt första delen av Philosophischen Untersuchungen (1936-1948). I det senare verket vederlägger han teserna i det förra, skolbildande är båda böckerna. Tractatus kom till i en krets intellektuella i Wien, samlade kring Moritz Schlick som ansåg att filosofins och filosofens huvuduppgift finns i uppdraget att logiskt analysera det vetenskapliga språket. Schlick reducerade filosofen till iakttagare: filosofer skall inte komma dragande med metafysiska påståenden. Med Wittgensteins ord: Om det man inte kan tala skall man tiga. Litterärt är Tractatus ett mästerverk, stilistiskt svårgenomträngligt, dunkelt. Mot slutet av livet menade Wittgenstein att han i Tractatus ägnat sig år ”arrogant dogmatism”. En viss överdrift… Visserligen finns det klanger av uppenbarelseprofetior men också Wittgenstein fattas de goda argument som skapar bländande ljus – vad Wittgenstein kallar ”dogmatism” förvandlas till goda aforismer som lyser av och i sin egen kraft. Wittgensteins tvivel på om han själv förstår vad han skrivit leder fram till att han istället som ideal förespråkar vardagsspråket. Resultatet blir att när han inte längre försöker låta språket avbilda verkligheten förlorar också tanken i betydelse. För att göra en god tanke begriplig krävs ett anpassat språk.

Nietzsches förakt för metafysik förstärks hos Wittgenstein. I själva verket är båda filosoferna metafysiker – och splittrade personligheter. Praktiska problem sprängs sönder med hjälp av språklig förvirring. För Ordinary Language Philosophy och för analytiskt sinnade filosofer, framför allt inom den anglosachsiska världen, spelar Wittgenstein den av honom själv oönskade rollen av andlig gudfader: ”Det enda korn jag sått är möjligen en speciell jargong”.

Wittgensteins jargong att filosofera och konkretisera filosofiska frågor tillhör idag det filosofiskt-historiska arvegodset. Hans konstitutionella pessimism innebar att han gladdes över dåliga nyheter. Kanske resultatet av för mycket sysslande med abstrakta problem? Å andra sidan var Wittgenstein ingen handlingsförlamad stugsittare… om situationen krävde action. Också relationerna mellan Wittgenstein och Russell visar praktiskt handlag. Fredriksson, själv Russellbeundrare, och många andra Wittgensteinbiografer övervärderar Russells roll för gemenskapen och blundar för att österrikaren faktiskt hade en ganska kylig syn på gentlemannen från Cambridge. I ett brev till förläggaren Ficker (gift med Cissi Molander från Göteborg), som var beredd ge ut Tractatus fram till dess löftet måste brytas på grund av ekonomiska svårigheter under turbulensen efter första världskriget, skriver Wittgenstein apropå Russells löfte att skriva ett förord, att ”därmed vill jag naturligtvis inte påstå att den kommer i rätt händer”
(L.v.Ficker Briefwechsel 1914-1925, Haymon-Verlag, Innsbruck 1988).

Wittgensteins intressenter strider fortfarande om han var ett filosofiskt geni eller ofantligt överskattad. Men man är överens om att han är en av de mest inflytelserika 1900-talsfilosoferna. Det är ett gott prov på missförståndets superlativ. Wittgenstein var aldrig populär, varken som filosof eller människa. Man kan inte jämföra hans inflytande med Sartres, Heideggers eller Frankfurtskolans. Existentialism och kritisk teori förenar kritisk teori med politisk teori och når därigenom ”inflytande”. Wittgensteins inflytande begränsas till att vara språkfilosofiskt. Estetiskt var Wittgenstein inskränkt vad gäller modernismen. Vad som bör räknas honom till godo är att han som människa levde efter klassiska och fria ideal. Konstverkets betydelse var för honom inte en abstrakt fråga om konstkvalitet utifrån måttstocken tankens storhet och/eller intelligens. Istället är det karaktär och lidelse, smärta, som är Wittgensteins riktmärken. Det är karaktär och lidelse som utmärker geniet även om karaktär och lidelse inte skapar geniet, noterar den femtonårige Ludwig Wittgenstein. Etik och estetik är ett och detsamma.

Gunnar Fredriksson missar sålunda nästan samtliga ingredienser som gör Wittgenstein till en intressant människa och filosof. För övrigt är det en hederligt tänkt men torrt skriven introduktion.


Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen, nr.16, 1993. Här aktualiserad.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006

19.10.06

GUD OCH FYSIKENS LAGAR



Bo I. Cavefors
GUD OCH FYSIKENS LAGAR

Augustinus och Thomas ab Aquino åberopas allt flitigare av naturvetenskapernas entusiaster när det gäller att förklara det oförklarliga, dvs att kedjan av förklaringar om kosmos, om världen och om människan, om tillvarons mening, ja om det mesta faktiskt slutar där det började, med Gud. Eller med ”någon naturens högsta lag” som professorn i teoretisk fysik, australiensaren Paul Davies formulerar det i sin bok I huvudet på Gud. Den vetenskapliga grunden för en lagbunden värld (Översättning av Hans-Uno Bengtsson, Prisma Bokförlag 1993). Davies skriver om alla dessa mystiska och till synes oförklarliga fenomen vilka sedan urminnes tider väglett människan mot gott och ont ända fram till den tidpunkt då allt plötsligt måste förklaras ”naturvetenskapligt”.

Invecklat? Ja, men knappast så invecklat som Davies hävdar att det är när han skyller ifrån sig med att naturvetenskaparna tidigare varit ointresserade av metafysik därför att detta varit ett område uteslutande förbehållet ”religionen”. Med det singulära ”religionen” menar Davies förmodligen de gamla grekerna, judendomen, kristendomen och islam, men faktum är att frågan om meningen med livets Vara även intresserat och intresserar människor, folk, som lever helt bortom just dessa religioners verklighet och inflytande. De är intresserade därför att det är omöjligt att älska, äta frukost, gå till arbetet eller att roa sig frampå nattens småtimmar om inte all denna aktivitet kan förankras till ett meningsfullt, allt övergripande sammanhang.

Under 1900-talets sista decennier intensifierades dialogen mellan teologer, filosofer och naturvetenskapare. Idag verkar tankeutbytet mest bestå i ateisternas trosvissa övertro på att just deras religion är den enda sanna. Men, trots detta, förefaller det som om alltfler också inom den naturvetenskapliga världen blir alltmer övertygade om att man inte med naturvetenskaplig forskning och metodik kan förklara allting i vårt synnerligen fysiska universum. Man har, precis som teologerna, börjat tvivla på att fysikaliska lagars giltighet är något som kan tas för givet. Alltså: varifrån kommer dessa fysikaliska lagars kraft, varifrån kommer naturvetenskapernas ”logik”?

Davies som inte ”bekänner sig till någon konventionell religion”, har upptäckt att dessa ”konventionella” religioner i mångt och mycket har svar på just de frågor naturvetenskaparna bryr hjärnor och avancerade datorer med. Davies representerar de försiktiga generaler som menar att man eventuellt kan kalla denna ”underliggande nivå” för ”Gud”, att det är en fråga om ”smak och definition”.

OK, jaha, nähä, men naturligtvis. Vill någon, naturvetenskapare eller ateist, inte kalla Gud för ”Gud”, så lär ingen, oavsett religionstillhörighet, gå i döden för att söka omvända denne någon. Det handlar nämligen inte om hur det outsägbara som kallas Gud skall tituleras.

Som alla nyfrälsta garderar sig Davies med hundra procents täckning när han i förordet skriver att han inte tror på en ”manlig Gud” (sirlig bugning åt radikala feminister…) och ej heller på ”Gud som en person i någon enkel mening” (sirlig bugning å all världens teologer som ej heller tror och aldrig har trott på någon Gud i "enkel mening"). Gud är snarare komplicerad och könlös och borde vara ett intressant fenomen även för queerforskare. Vill man vara elak kan man undra om Davies inte istället för att studera teologiernas utvecklingar från det klassiska Grekland till dagens new ageare, ägnat strötiden åt att beundra kitschiga julmärken med Gud i tomteluva vilande på yppiga barockmoln av skum och myter. Som för att värja sig mot självaste Satan skriver Davies att processerna för mänskligt tänkande ”inte är av Gud givna” utan har sitt ”ursprung i den mänskliga hjärnans struktur”. Självklart, Davies är duktig på att slå in öppna dörrar. Det intressanta är ju vem, vad, vilket, hur den mänskliga hjärnan skapats och vem, vad, vilket som bakom kulisserna fortfarande och i all evighet styr vad den mänskliga hjärnan tänker, reagerar och planerar.

Naturligtvis åberopar Davies den gamle rabulisten Descartes och ställer frågan ”Vad skapade Gud?” Bra fråga som politiker brukar säga när de inte har något svar. Har universum alltid funnits? Har universum möjligen skapat sig självt? Det blir allt vanligare att även fysiker och kosmologer inser att universums ”yttersta” lagar kanske existerar oberoende av det fysiska universum, att talmystik och drömtydning inte ger svaret på frågan om världen kunde har sett annorlunda ut, om den kunde varit annorlunda. Och om den kunde varit annorlunda, varför är den då som den är?

Förklaringen finns hos ”Gud”, eller hos Gud. Vad är Gud? Vem skapade Gud? Om Gud är en oförklarlig nödvändighet, eller nödlösning av ett olösligt problem om människans frihet, varför har han då skapat just detta universum, detta universella imperium, och inte ett annat?

Thomas ab Aquino, 1200-talet, menar att naturliga kroppar har ett bestämt mål i sikte för att uppnå bästa resultat. Det överensstämmer ganska väl med nutida vetenskapsmäns uppfattning att kärnfysikens lagar med avsikt utformats med hänsyn till de följder de har inuti stjärnorna. Den som inte är alltför spekulativt lagd finner att denna märkliga samstämmighet mellan traditionell teologi och nutida naturvetenskap innebär att alla parter är överens om att Gud utformat universum för att det skall uppstå just sådant liv som vi människor lever i, med och av. Det vill säga, att människans existens är en central del i vad som sedan gammalt teologiskt, men numera även naturvetenskapligt, anses vara ”Guds plan”.

Trots denna gemensamma syn på problemet ”Gud” är Gud fortfarande ett problem. Finns det en slutgiltig kunskap att hämta hem från någonstans bortom rationell forskning och bortom rationell teologisk logik? Vilken funktion fyller metafysik och mysticism, det senare ej att förväxla med ockultism, det paranormala och annan sekterism. Det är förbluffande många vetenskapsmän, bland dem fixstjärnorna Einstein och Heisenberg, som också är mystiker, eller, som Davies föredrar att formulera det, att när vi handskas med dessa yttersta frågor om liv och död, om människans Vara, varifrån hon kommer och vart vi är på väg, som ”vetenskap och logik kan svika oss”. Därför bör människan inte förneka att upphovsmannen bakom verkligheten är Gud och att Han ”gör dessa villkorliga aspekter mindre uppenbart godtyckliga”, att det finns en Gud som förvandlar något från något till en människa som fungerar i det kosmiska maskineriet.

Eller som mystikern Dan Andersson uttryckte det: ”Det finns något bortom bergen”.

Artikeln tidigare publicerad i bla Barometern den 29 juni 1993. Här betydligt renoverad.

Illustration: Prostratio. Kartusian vid La Grande Chartreuse.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006.

18.10.06

Cavefors - intervjuer med / artiklar om – tillgängliga på internet

Svarta Lampan,
en skapelse av
Carsten Regild
till förlagets
tjugoårsjubileumskatalog 1979
i Tidningen Kulturen, 2.9.2006 / ”Man måste våga göra det man känner för…”
: Anarken som barn. Akademisk uppsats 2005 även här...
Mårten Björk http://caveforspositionnr3nyasvartafanor.blogspot.se/2007/08/mrten-bjrk-cavefors-varhelst-utom.htmlVarhelst utom världen
i Dagens Nyheter 28.12.2002 / Med Slas, Böll och Meinhof i stallet
i Folket i Bild, nr. 10, 2004 / Kärlek med förhinder
Leif Eriksson: About Bo Cavefors. Signs in the sky
i Rooke Time, Nr.34, november 2002 / Tecken I skyn… samt Kalle Hägglunds förlag (texten beställd av Leif Elggren/Kent Tankred till utställningarna i Umeå (censurerad och stängd), Färgfabriken i Stockholm och Ystads Konstnumseum
i Dast, Nr.2 2006 / Teaterdekadens
i Kulturkritik #3
i Subaltern, 5.1.2006 / Bo Cavefors och erotiken
+
Esbjörn Sandin i Lundagård 3.3.2003 / Den demokratiske anarkisten
+
Hans T. Sternudd Förord till boken Teater Dekadens (2006)

15.10.06

HAR VI DE MEDIER VI FÖRTJÄNAR?

Bo I. Cavefors
HAR VI DE MEDIER VI FÖRTJÄNAR?

Även icke-marxister erkänner, idag, att 1800-talets kapitalism, med barnarbete och liknande, aldrig förvandlats till socialistisk och konservativ social demokrati om inte inflytandet från Marx funnits i bakgrunden. Vårt sociala medvetande är en kombination av kristendomsarv, dvs katolicismen, och trycket från antikapitalister, anarkister, socialister och fackföreningar.

Marion Dönhoff, under decennier utgivare av den tyska socialliberala veckotidningen Die Zeit, menade att alla positiva idéer förr eller senare förvandlas till sin motsats och når en nollpunkt där plågan blir alltför övermäktig och människorna kräver radikala förändringar.

Den fd gurun Fukuyama, som man numera sällan hör talas om…, menade det rakt motsatta, nämligen att historien nått fram till någon sorts mental mur vid återvändsgrändernas bitter end, att historiens sista sida skrivits, att mänskligheten är vid vägs ände. Men, verkligheten ser annorlunda ut: historien tar aldrig slut, inte ens om domedagsbomben, inte ens om den kommer från egotrippade stormakter som Nordkorea och USA, briserar, eller om jorden efter den stora bangbangen försvinner in i Svarta Hålet.

Nyliberala ideologer i USA och eftersägarna i Europa gör sig gärna lustiga över Marx prat om det klasslösa samhället som historiens grandiosa höjdpunkt, men Marx och flertalet tidsfränder visste att det klasslösa samhället var en utopi, en omöjlighet värd att längta och sträva efter, men…, en utopi. Den historielöse Fukuyama, däremot, byggde ståtliga luftslott nar han hävdade att marknadsekonomi åt alla lycka bär och kan kombineras med socialt ansvar.

När den här artikeln (dock, naturligtvis, ej med kommentarerna kring dagens aktualiteter…!) publicerades i LO-tidningens nr.11 1993, påstod jag att om, mot alla odds, Fukuyamas makabra visioner skulle vara aktuella om cirka tio år, alltså idag, skulle världen vara mer våldsam än under 1990-talet, mer härjad av hunger, krig och död och att människorna skulle vara mer benägna än under 1900-talets andra hälft att utöva våld för att tillskansa sig pengar och makt.

Så har det blivit. Livet är idag mer outhärdligt än någonsin under perioden efter andra världskriget. Blir någon förvånad om trycket underifrån exploderar? Blir någon förvånad om stora grupper medborgare kommer kräva radikala omläggningar av samhällssystem, prioriteringar och sociala verksamheter? Det är inte kapitalism och inte socialism utan radikal marxism och fascism som väntar på sin chans när dörren öppnas på glänt av en okunnig medelklass som tror sig skydda egna intressen när man i realiteten ger dödsstöten även åt egna intressen (skolexempel: den aktuella Boreliusaffären).

Vilken roll spelar journalister i denna process? Människans framtid formas även genom den journalistik som praktiseras. Därför måste riktlinjerna för journalistrollen bygga på mer omfattande och djupare värderingar än vad som åstadkommes med etiska regler och lönetabeller som riktmärken.

Alltså: vad menas med journalistik? Idag kan den rubriceringen nagla fast det mesta alltifrån skriverier om brevduvors utfordring till miljardärers ambitioner att via mediaägande påverka samhällsutvecklingen, människors vardagsliv, fantasivärld och konkreta ekonomiska förutsättningar. Därför är det viktigt att journalisten som individ vet sitt värde och värnar om absolut integritet, att hon/han inte bekräftar vad många människor anser, nämligen att journalister är murvlar som rotar i avfall för att främja ett egofixerat rykte som avslöjare.

”Slå ihjäl honom, han är en recensent”, ironiserade Goethe när han placerats framför en flaska vin. I det styckade Jugoslavien praktiserades den önskedrömmen, år efter år. Peter Handke vet åtskilligt om detta. I dag är samma styckmästare verksamma i Afghanistan och Irak, under FN:s, EU:s och demokratins effektiva politikerbeskydd.

I denna dimhöljda verklighet riskerar journalistens integritet gå förlorad. En och annan journalist ser sig som ättling till en utvald, men utdöd, elitras. De är övertygade om att mediet är budskapet, att omvärlden bör frukta journalisten som medeltidsbonden fruktade digerdöden. Men det irriterar inte medelklasselitens tro på sig själv som världsalltets slutpunkt och frälsare, trots den absolutistiska och genomreligiösa tron på ateismen som den enda förlösande tron. Andra journalister stiger ned från barrikaden och ansluter sig till den kader som uppnått status av riksdagsmän och/eller tjänstemän i riksdag och diverse kanslier. Flertalet är antingen partiarbetare eller i annat avseende beroende av politiska och/eller andra makthavare, av finansiärer eller av systrar och bröder inom samma medelklass, vänsterpartist, feminist eller nyliberal, kvittar, målet är detsamma. Följden blir att journalisters självmedvetande, tro på sig själva som tänkande individer, försvagas, suddas ut. Andligt och institutionellt självständiga journalister, förekommer endast i samhällsmarginalen.

En av vår tids viktigaste och mest ödesdigra samhällsfrågor är hur journalistyrket utövas. Varje samhälle och varje prenumerant eller gratistidningsläsare har den tidningspress, den television, de radioprogram och de journalister det förtjänar. Att erbjuda seriös utbildning är endast delmål på vägen mot bättre journalistik: endast ett bättre samhälle skapar utrymme för bättre journalistik. Och tvärtom, men det växelspelet fattade inte Fukuyama. Därför är han idag stendöd, lika död som den marknadsliberala kapitalism, medelklassens ”sista strid”, som i dagens svenska regering företräds av ett antal så kallade nyliberaler. Till min förvåning är det framför allt kvinnor i denna herrklubb…, med den gamle intrigören Bildt som leading Lady.

Copyright©Bo I. Cavefors 1993, 2006

Anti #10

anti, webtidskriften som är "oberoende systemkritisk", har utkommit med nr. 10. Kommentar om Boreliusaffären.

12.10.06

AVGRUNDEN - JOURNALISTIK OCH...

Bo I. Cavefors
AVGRUNDEN – JOURNALISTIK OCH PARLAMENTARISK DEMOKRATI

När den nittioåttaårige Ernst Jünger tillfrågades om hur man blir tvåhundra år, svarade han att man bör äta grönsaker även under vinterhalvåret, sova till långt fram på förmiddagen samt hålla sig på armlängds avstånd från läkare.

Byter man ut ordet läkare mot ordet politiker, kan Jüngers svar även vara svaret på frågan hur medborgare uthärdar och, himmelska under, överlever i partistyrda demokratier.

Relationen mellan makt och moral är ett klassiskt, och olöst, tyvärr, tema i ämnet politisk filosofi. Är maktpolitiker (finns det i dag andra politiker än maktpolitiker?) maktgalna eller är de maktens offer? Är det möjligt eller ens önskvärt att politiker är ärliga, talar sanning, att de inte ljuger? Har inte politikers lögner under decennier skapat ett allmänt medvetande om att verkligheten förhåller sig precis tvärtom mot hur politiker framställer den?

Sådana extrema frågor kräver extrema svar i Machiavellis och Hobbes efterföljd om man anser att moralbegrepp är något annat, något större och något bortom politisk teori, politiska -ismer, att politisk moral är något som, med Immanuel Kants ord, bör finnas även i rättsstater där ”alla medborgare är ena djävlar”.

Annorlunda uttryckt: i princip är politikernas ärlighet önskvärd, men politikern behöver inte, ur sin egen horisont sett, vara ärlig eftersom måste måste ingen.

Frågan om politikers ärlighet är således inte endast en fråga om etik, om man med etik menar vad som ansågs vara etik före upplysningsfilosofernas genombrott på den intellektuella marknaden, nämligen ett moraliskt föredömligt levnadssätt.

Dagens politiker ser etik som ett akademiskt problem och tror att de inte ljuger även när de talar osanning. Fotfolket lever samtidigt kvar i en äldre föreställningsvärld där lögn är lögn även om den kommer från professionella politiker och presenteras i förgyllda snusdosor. Fotfolket anklagar således politiker för att ljuga; det gäller såväl Göran Perssons förnekanden om att ha stulit lösgodis som till den urbota dumme Malmöpolitikerns förklaring om att han inte ha betalt tv-licens eftersom han ansåg programmen vara urusla (iochförsig en korrekt iakttagelse…). Konsekvensen bör bli: den som inte har bil och som hatar avgaser nekar betala den del av den totala skatten på skattesedeln som kan tänkas på något sätt snudda vid bilism.

I detta absurda läge är det inte möjligt skapa harmoni mellan styrande och styrda. Hannah Arendt, som inte kan frånkännas moralisk sensibilitet, påpekade i sin bok om sanning och lögn i politiken, att man, tyvärr, ibland, måste rättfärdiga lögnen som politiskt medel. Däremot har Arendt aldrig talat sig varm för att dumhet skall varken prioriteras eller belönas. Frågan blir då: ljög Ohly under alla de år han kämpade emot friskolor men placerade sin egen dotter i en friskola, eller var det en medveten handling att skilja ut sitt eget privilegierade privatliv från pöbelns anspråk på att lära sig abc? Eller SSU-ordföranden som aldrig tänkt sig att en blattedörrvakt vid en ganska skum krog kunde vara annat än den organiserade brottslighetens förlängda arm och därför mottaglig för vad av hennes hjärta var fullt! Men det visade sig att krogvakten var välutbildad, kirurg, och hade kraft, mod och förmåga att försvara sig. Förargligt.


I dag när utopiskt tänkande, visioner och ideologier hamnat utanför dagordningen, kräver de "folkvalda" som en intern grupp bundsförvanter placerat på valsedlarna, ”moral” i vardagslivet och i politiken. Moral som gäller andra, inte dem själva. Väljarna kräver ”renhet” i vardagslivet och i politiken. Kvastarna skall sopa rent. Men en ”ursäkt” duger gott, livet går vidare, vi är alla inte annat än människor. Denna repressiva toleransfloskel brukas av såväl valda som väljare.

För egen del ansluter jag mig till Karl Kraus som på 1930-talet menade att vi står, nu som då, inför en ”moralismens avgrund”. Efter den ”reala socialismens” sammanbrott lever vi inte i den bästa av världar, trots att vägen dit sägs vara utstakad och enkelspårig, dvs liberalt marknadsekonomisk. Samhället skall inte förändras ekonomiskt, socialt och filosofiskt, nej, samhället skall ”moraliseras” med hjälp av pedagogiska trollkonster och genom normering. Fråga Mr. President om hur hans till synes framgångsrika politikerkoncept kollapsade. Eller fråga Sydsvenskans ledarredaktion om hur man lätt kan förväxla Herr Perssons advokatyr med ”retorik”. Med andra ord: det är inte samhällsstrukturerna som skall förändras utan medborgaren som skall anpassas.

1980-talets euforism slutade med 1990-talets skandaler. Historien upprepas, i början av 2000-talet, nu i snabbare tempo, med skilda företrädare för politisk makt som headhunters. Politikers självcentrering och kalla framtoning, förenad med ignorans och brist på fantasi, resulterar i maktkamper mellan enskilda politiker och parlamentarismens teknokrater. Samtidigt måste man tyvärr konstatera att väljarnas krav på ärliga politiker är dubbelmoral eftersom ej heller folket lever som det lär. Kan man då säga att lögnaktiga politiker är rätt politiker eftersom de företräder lögnaktiga väljare?

I detta växelspel mellan makthavare och undersåtar spelar media en suspekt roll. Medierna sviker den iochförsig självpåtagna uppgiften att vara allmänhetens ställföreträdande, kritiska, och kontrollerande observatörer, därför att mediefolket har alltför många gemensamma maktintressen med politikerna (den här fjollige tv-journalisten, vad han nu heter, som i åratal campat utanför Göran Perssons sovrumsdörr, typ Karl XII:s ”hund”, är det mest avskräckande exemplet…). Starka beroendeförhållanden omöjliggör effektiv kontroll.

Journalisters moral, ärlighet, etik, är avgörande när det gäller om politikernas lögner skall legitimeras eller ej. I en bok som utkom 1992, Birgit Rätschs Hinter Gitten. Schriftsteller und Journalisten vor dem Volksgerichtshof 1934-1945 (Bouvier Verlag, Bonn 1992), konstateras, med eftertryck, att journalisters och andra massmedialt arbetande skribenters relationer till Hitlers Tredje Rike, var… gott! Om tyska officerares motstånd, om kristna människors motstånd, om arbetares och modiga ungdomars motstånd, om judars och homosexuellas motstånd, vet vi idag besked. Men det har, som i graven, varit tyst om journalisters motstånd mot regimen under Tysklands bruna år. Varför? Det fanns inget motstånd! Birgit Rätsch konstaterade, efter att ha undersökt 1.342 processer förda vid ”Folkdomstolen”, att endast 2 (två) procent av de som ställdes inför domstolen anklagade för högförräderi, var publicister. Flertalet journalister och fria skribenter som dömdes, var outsiders och tillhörde ideologiskt marginaliserade grupper.

Goebbels var mer än nöjd med ”sina” journalister”.

Detta väcker frågan – utan jämförelser i övrigt vad gäller lögnernas kvalitet och pregnans – om det är moraliskt försvarbart att journalister med en vänsterinriktad grundsyn tar fast anställning, eller överhuvudtaget medverkar, skriver, i media som publiceras av medieföretag med kapitalistiska ägare. Hur många så kallade vänstermänniskor finns det inom den bonnierska medievärlden? Och: tvärtom.

Frågan om politikers ärlighet, om det är tillåtet för politiker att ljuga, blir till slut en fråga om journalistetik, om journalisters dubbelmoral. Om det är så att politikers lögner är den logiska följden av att hon/han är offer för en ofrånkomlig maktlogik - tvätta händerna sedan man kliat varandras ryggar – så kan detsamma inte sägas om journalisters berusning av att vara en del av makten, eller av att vara i maktens närhet, dvs en del av lögnapparaten.

Detta är ett allvarligt problem, som bör diskuteras. Men det diskuteras inte.

Artikeln tidigare publicerad i bla Sundsvalls Tidning, 13.4.1993. Här uppdaterad.

Copyright©Bo I. Cavefors, 1993, 2006

7.10.06

SKAMLIGA SKÄLMAR...


Bo I. Cavefors
SKAMLIGA SKÄLMAR OCH PILSKA PRELATER

Böcker:
Deutsche Schwankliteratur. Band I och Band II. Utgivna av Werner Wunderlich. Fischer Taschenbuch Verlag, Frankfurt am Main 1992.

Skälmberättelsernas minsta gemensamma nämnare är att den svagare parten genom list och med tur triumferar över rikedom, dumhet och makt. Utpräglade personligheter är sällsynta hjältar eller antihjältar i denna littearaturform. Människorna återges som stereotyper: giriga judar, bayrare är grova i mun och glada i öl, folk från Schwaben är ena listiga typer och ostfriesarna är dummare än dumma. På grund av dessa på förhand givna särdrag förprogrammeras konflikterna, komiken blir förutsebar: stressad mäster mästrar busaktig lärling, dum bonde luras av spefull student, slug(!) bonde driver med matfrisk munk, inbiten ungkarl lockas lägra klok och kåt ungmö, osv.

De frivolt berättande skälmarna struntar i traditionell hjältemoral och goda seder, de ger sällan, snarare aldrig, goda råd men rekommenderar desto oftare och mer än gärna otrohet och fri sexualitet. I skälmeriet Das Schneekind från 900-talet ligger poängen inte i att det är syndigt att begå äktenskapsbrott utan att den ene bedragaren bedrar den andra bedragaren, till glädje för den enes hustru som bedrar båda bedragarna. Det vill säga: Schwabenbonden är ute på bockäventyr och när han några år senare återkommer till husets härd har hustrun fött en pojke. När bonden frågar varifrån pojken kommer, svarar hustrun: ”En dag i alperna blev jag törstig, / stillade törsten med snö. / Av detta blev jag gravid / och sedan måste jag – skam till sägandes – föda detta barn”.


Ordet Schwank

Det tyska ordet ”Schwank” kan översättas med skälm och/eller skälmerier, en litteraturform som överlevt ett par millennieskiften, minst, inte minst tack vare kringvandrande lustigkurrar, berättare och kasprar som sagt sanningar ingen annan vågat säga om furstar och riddare, om kvinnor, bönder och prelater. Författarna till de skälmerier som ligger långt bort i tiden, före boktryckarkonstens intåg i det mediala samhället, är direkta arvtagare till Homeros’ Odysseen, till

Cantus de uno bove från 1000-talet, till 1100-talets Reinhart Fuchs och till 1200-talets Nibelungenlied. Trots det goda arvet är skälmerierna en självständig litteraturform med tusen blommande blommor fram till 1800-talets Wilhelm Busch och 1900-talets Bertolt Brecht. Motiven och människorna är internationellt gångbara och plagierade från Boccaccio, Sacchetti, Chauser och Shakespeare. Genom att knyta an till historiska händelser, myter och personer var det förhållandevis riskfritt att kommentera aktuella skeenden. Skälmförfattaren och före detta franciscanmunken Burkhard Waldis (ca 1490 – 1556) ställde sig i den lutherska reformationens tjänst och tack vare goda kunskaper i latin skrev han drygt 400 fabler i Aisopos anda. Ett något tidigare exempel är

Åsnans testamente, eller Åsnan som kunde läsa, av Gesta Romanorum, från 1300-talet som handlar om en bypräst som kallas till biskopen för att få skällning för att han begravt sin åsna under iakttagande av samtliga kyrkliga ceremonier och riter. Prästen försvarar sig med att åsnan efterlämnat ett testamente där biskopen tilldelas 5 Mark. Biskopen, känd för att vara dum och snål, svarar: ”Må han vila i frid!”.

Skälmeriernas vardagsvärld består av motsatspar, klosterträdgårdar med mediterande munkar contra det mondäna och frigjorda borggårdslivet, öppet syndigt stadsliv contra dolt syndigt och livat på landet. Som en följd av detta favoriseras i skälmerierna det icke-realistiska. Om vardagslivet i slott och koja förtäljes föga. Det grova och omoraliska, det vulgära och obscena är själva vitsen med denna berättarstil. Frimodigheten om sexualitet ger i litterär form en spegelbild av livet i forna tiders saunas. På så sätt är skälmerierna faktiskt civilhistoriska dokument. Samtidigt som skälmerierna är en form av erotisk diktning ägnad att stimulera könsmusklerna så ställer sig författarna/berättarna för säkerhets skull på det bestående samhällets och maktens och kyrkans sida när de förlöjligar denna fria sexualitet. I skälmerierna beskrives och rekommenderas fri sexualitet men genom att samtidigt förlöjliga den undviker budbäraren att hamna bakom galler och lås.

Vad kallas sådant? Jo, dubbelmoral.

Dubbelmoralen i skälmerierna är entydig. Människors fångenskap i seder och moral återges i en skrattspegel. Skälmerierna är således såväl samhällskritiska som samhällsbevarande. Det officiellt icke-accepterade utsättes för spott och sp, hån och skratt. Med skrattets hjälp återställes förtroendet för lag och ordning samtidigt som åhörarna tilldelas en god portion sexualkunskap om hur det också kan gå till. Hur det kan gå till vet makten mycket väl, det viktiga är att det inte går till hur som helst offentligt. Skälmhjältarna blir ibland maktens ställföreträdande identifikationsfigurer, som i Hermann Botes Till Eulenspiegel från 1515. I ett annat skälmeri, från 1400-talet, berättas om prästen som knullar med en bondmora när plötsligt bonden, husbonden, mannen, dyker upp på gårdsplanen. Vad göra? Jo, den nakne prästen gömmer sig i ostkorgen. När bondparet en stund senare sitter vid matbordet ser hustrun att prästens kuk hänger ut från korgen, ”gott och väl en spann lång”. 1 Spann = drygt två breda nävar. Hustrun inser att hon måste varna prästen så han kan ”ta in saken” som ”växer och växer mellan benen”, så hon föreslår den dumme mannen att de tillsammans skall sjunga en visa ”om en präst” och den visan lyder så här: ”Vår Herr Präst har hamnat i en ostakorg / men den långa saken hänger utanför. / Får bonden se det, / är saken snart all världens väg”.

Under det oroliga 1500-talet återspeglar skälmerierna människors osäkerhet och makthavarnas orientering mot nya lagar och ny ordning och reda. De stora upptäcktsfärderna, uppfinningarna, ekonomiska reformer, andliga kriser, det begynnande industrisamhället, konfessionella motsättningar, sociala revolter och politiska maktkamper, återspeglas i skälmerierna. Gränserna mellan samhällsklasserna mjukas upp, luckras upp. Städernas patricier lär sig furstarnas och adelns livsformer vad gäller kläder, mat, osv, men ej vad gäller sexualitet och tolerans inför skilda former av sexualitet. Det innebär att skälmarna finner en ny marknad och de kan samtidigt friskt häckla det bestående och introducera för borgarna tabubelagda ämnen. Samtidigt börjar pryderiet vinna terräng under 1800-talet, en utveckling som fortsätter att accelerera under 2000-talet, men i en värld där den dubbelmoralistiska Victoria styr över såväl solens uppgång som dess nedgång öppnar sig den massmerkantila marknaden för skälmar som pappan till Max och Moritz,

Wilhelm Busch, för Bertolt Brecht, för Offenbachs operetter, osv. Samhällskritik är det nya ordet för det som tidigare kallades skälmerier.


Artikeln tidigare publicerad i Finanstidningen, den 16 juni 1992. Här något uppdaterad.

Illustrationer:
1) Das Schneekind, 900-talet;
2) Cantus de uno bove, 900-talet. Engelsk illustration från 1535;
3) Åsnans testamente, 1200-talet;
4) George Cruikshank: Fyra herrar, 1800-talet;
5 )Wilhelm Busch: Max und Moritz, 1860-talet.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006

5.10.06

GOEBBELS


Bo I. Cavefors
GOEBBELS – DEN INTELLIGENTE FANATIKERN

Bok:
Ralf Georg Reuth Goebbels. Piper Verlag, München 1991.

Kejsardömet står i full blomning när Paul Joseph Goebbels föds 1897 i småstaden Rheydt strax nordväst om Köln. Efter segern över Frankrike drygt tjugo år tidigare har Tyskland utvecklats till en europeisk stormakt med världsomspännande koloniala ambitioner.

Goebbels föds och växer upp i fattigdom. Fadern avancerar visserligen från arbetare till manschettproletär, men barndomens skolor och universitetsstudierna finansieras genom föräldrarnas stora uppoffringar och med hjälp av katolska kyrkans stipendiefonder. Joseph Goebbels är klassens ljus inte endast i naturvetenskapliga ämnen utan också i latin och grekiska. Han funderar på att efter skolan studera teologi, men i tonåren börjar han läsa Ibsen och Strindberg vars naturalistiska samhällskritik av det borgerliga samhället väcker hans intresse för socialpolitiska frågor. 1919/1920 följer Goebbels vid universitetet i Heidelberg Goethe-biografen, Stefan George-lärjungen och professorn Friedrich Gundolfs föreläsningar. 1921 doktorerar Goebbels, med Max von Waldberg som handledare, med en analys av Wilhelm von Schütz som dramatiker, Ein Beitrag zur Geschichte des Dramas der Romantischen Schule.

Goebbels karriär som Tredje Rikets främste dogmatiker och propagandist kan inte förstås utan kännedom om uppväxtens fattigdom och hans fysiska handikapp; trots att föräldrarna anlitar de bästa specialister kan sjukdomen i Joseph Goebbels högra ben inte hävas och han förblir klumpfotad.

Goebbels mobbas i skolan. När han inte på lika villkor kan delta i lek och idrott isoleras han från kamratgängen. Utanförskap, men Goebbels upptäcker att han med sin intelligens som motor får makt och inflytande hos/över skolkamraterna, som han, därför(?), föraktar. Överkompensation och hektisk aktivitet förblir livet ut Goebbels trauma och en av drivkrafterna bakom hatet till adel, präster och borgerskap, till att han föraktar varje form av mänsklig svaghet. Goebbels drivs av ett äkta och väl tilltaget klasshat. Goebbels socialism, hans järnvilja att genomföra en nationalsocialistisk variant av proletariatets diktatur liknar i mycket Stalins konsekventa politik att systematiskt eliminera varje motståndare och varje hinder på vägen mot total makt.

* * *

1933 publicerades Wilfried Bades biografi Joseph Goebbels. Under det därpå följande halvseklet kom det ett tiotal biografier varav Wilfred von Ovens Wer war Goebbels? från 1987 kanske är den viktigaste. I dessa biografier karakteriseras Goebbels helt olika, panegyriskt hos Bade, hos andra som en diktaturens demon, som machiavellisk, osv. Ofta betonar man Goebbels mindervärdeskomplex som ett resultat av klumpfoten. 1991 publicerades Ralf Georg Reuths biografi som överträffar de tidigare försöken att fånga in den småväxte, magre propagandaministern med den skarpskurna profilen, de strama läpparna och de intensiva ögonen. Reuth, född 1952, var när biografin publicerades Berlinkorrespondent för Frankfurter Allgemeinen Zeitung. Han hade tillgång till tidigare okänt och hemligstämplat material från bla Koblenser Bundesarchiv och Berlin Documenter Center. Därtill kom en intressant brevväxling mellan Goebbels och den älskade Else Janke från tiden före 1924 – brevoriginalen bevakades draklikt av den schweiziske advokaten Francois Genoud. Dessutom fanns Goebbels dagböcker, i sin slutgiltiga redigering efter bråk mellan forskare i BRD och det forna DDR, tillgängliga för Reuth, samt viktig sekundärlitteratur som Horst Wessels anteckningar. Reuth finslipade de tidigare biografernas analyser samtidigt som han tillförde Goebbelsbilden nytt material utan att vara fixerad av utsagor från människor som direkt upplevt den goebbelska psykterrorn. Allt detta innebär att insikten om Goebbels agerande fördjupas samtidigt som hans roll i det nationalsocialistiska tusenårsriket framstår som mer avgörande för det politiska agerandet i sin helhet än vad man tidigare anat.

Framför allt visar Reuth att det är omöjligt att historicera nationalsocialismen, att man inte kan tidsmässigt begränsa den till att vara möjlig eller tänkbar endast under bestämda historiska förutsättningar. Goebbels framträder allt mer tydligt som den intressantaste av Tredje Rikets huvudaktörer. Han är Rörelsens högintelligente folktribun, som med retoriskt mästerskap de facto förvandlar en betydande del av tyska folket till kälkborgare.

Oavsett parti- och klasstillhörighet, likt flertalet tyskar, upplever Goebbels krigsutbrottet 1914 som en folkgemenskap där det enskilda självförverkligandet kan effektueras. 1918 kommer chocken och en förtvivlan som för Goebbels har avgörande betydelse för hans fortsatta emotionella och intellektuella utveckling. Hos Goebbels växer övertygelsen att endast en stor revolution som krossar den förhatliga kapitalismen kan ge människorna nytt livsperspektiv, att ”kaos måste komma innan det kan bli bättre.”

Samtidigt vänder sig Goebbels allt oftare till Gud, därför att ”ju starkare och större jag gör Gud desto starkare och större blir jag själv”. Gud är tro, ”Gud är allt”. Goebbels menar att en modern människa som tror förlöser sig själv när hon offrar sig själv, när hon blir en ”Kristus-socialist” som ger sitt liv för mänskligheten. Men även om människan förlöser sig själv söker hon dock efter en förlossare som framträder i människogestalt; i Hitler finner Goebbels vad han söker, Hitler har allt ”för att bli Konung”. Under de kommande decennierna, vid framgång som motgång, förblir Hitler Goebbels hjälte, en ”undergörare”, den ”nye Messias”. Goebbels förvandlar agitatorn Hitler till en Führer och han skapar Hitlermyten, en myt som han själv bedras av och som leder till hans egen undergång, Führern och hans skapare, båda blir offer ”för mänskligheten”.

Nationalsocialism är för Goebbels som för så många andra en hjärtats trossak. Goebbels svärmar för Führerns stora blå ögon som är ”som stjärnor”, och han skriver i dagboken att han ”älskar honom” med en kärlek som består till det bittra slut då det totala moraliska, politiska och socialistiska nederlaget uppenbaras också för den självförhäxande duon Hitler/Goebbels.

Vilka socialpolitiska och socialistiska idéer leder fram till denna mediokra bankrutt? Eftersom segern över andra världskrigets motståndare för Goebbels också är avgörande för tron på Führern, skriver han så sent som 1942 att ”så länge han lever och är frisk mitt ibland oss och så länge hans andes kraft och hans mannakraft kan sättas in i kampen, så länge kan oss intet ont ske”. Sådan tro försätter berg och för Goebbels är politik inte det möjligas konst utan det omöjligas ”under”. Mot allt förnuft försätter sig den intelligente Goebbels i ett fanatismtillstånd som lär oss att även exceptionella begåvningar genom mäktiga emotionella upplevelser kan lamslås och att agerandet som sker i sådant tillstånd rättfärdigar för personen själv de mest atavistiskt förankrade förstörelsefantasier. Under de sista krigsåren överträffar Goebbels verklighetsnära undergångslusta Hitlers mer retoriskt förankrade idéer om att utrota allt, inklusive sig själv och det tyska folket. Undergången, apokalypsen, blir för Goebbels en lika stor hjärteangelägenhet som att fullfölja ”det totala kriget”. Medan Hitler ofta tvekar, tvekar inte Goebbels att driva på och inspirera den älskade Führern till nya korståg mot ”det onda”.

Vägen mot makten och åren vid makten är för Goebbels ej endast tjugofem år präglade av stora politiska slagord och magnifika propagandakampanjer utan också en tid med kupper och motkupper inom och utom partiet. Goebbels är den borne kuppmakaren och han har endast förakt, spydiga sarkasmer och glåpord över till förlorarna. Om 1944 års 20-julimän skriver han att ”om de bara inte varit så oskickliga. De hade sin stora chans. Vilka trumfkort! Men så barnsligt genomfört! Jag ser framför mig hur jag skulle ha handlat. Varför besätter de inte radiohuset och kastar i etern ut de grövsta lögner? Utanför min dörr placerar de en vaktpost, men låter mig i lugn och ro telefonera till Führern och göra allt klart för en motkupp. De blockerar inte ens min telefon! Att ha så många trumf på hand… Vilka nybörjare!”. Endast Claus von Stauffenberg får godkänt: ”…vilken karl! Om honom är det skada. Vilken kallblodighet, vilken intelligens, vilken järnvilja! Obegripligt att han omgav sig med detta garde av kärringar!”.

Goebbels största egen kupp framför alla andra kupper är naturligtvis maktövertagandet i januari 1933, då Hitler avlöser husen Hohenzollern och Habsburg med hjälp av paroller som ”Grossdeutschen”, ”Führer”, ”profet” och ”kämpe”. Goebbels nyttjar tidens tekniska hjälpmedel och når en enorm genomslagskraft med dessa propagandakanonader, trots ytterst begränsade ekonomiska resurser. Miljonerna från storindustrin tillhör mytens värld. Partitidningarnas upplagor är blygsamma: 120 dagstidningar med en total upplaga av knappt en miljon exemplar är detsamma som 2,5 procent av den totala dagstidningsupplagan i Tyskland.

Från 1920-talet och fram till dagen innan Goebbels i kanslerbunkern i Berlin 1945 sväljer cyankaliumkapseln står han i ständig kontakt med vanliga medborgare, talar, skriver och hjälper även i triviala angelägenheter. Goebbels är en av Hitlertysklands mest hatade och fruktade partipampar men samtidigt för ”vanligt folk” den mest omtyckta. Det gäller också personalen i hans ministerium, där flertalet 1933 ännu inte fyllt trettio år och således är drygt tio år yngre än Führern, som själv är knappt mer än hälften så gammal som det gamla gardet weimarpolitiker. Goebbels menar att medarbetarna visserligen inte alltid ”förstår sig på de byråkratiska krämarfasonerna” men istället är besjälade av rätt entusiasm när det gäller att smida slagkraftiga vapen för framtida strider: ”Eld, begeistring och oförbrukad idealism”. Mer än hälften av medarbetarna har universitetsutbildning och en betydande del av dem har doktorerat.

Maktövertagandet 1933 är ingen kupp i traditionell mening. I detta faktum finns det machiavelliskt intressanta. Maktövertagandet sker legalt sedan det blivit uppenbart för alla att ett legalt maktövertagande av nationalsocialisterna är enda möjligheten att undvika partiets kupp mot den bestående ordningen. Den perfekta kuppen är naturligtvis alltid den som sker under omständigheter vilka inte kan karakteriseras som ”kupp”, dvs att den sker legalt och under ordnade former. Hitlers maktövertagande sker i samförstånd med ledande personligheter i Weimarrepubliken, framför allt Otto Meissner, Franz von Papen och rikspresidenten Paul von Hindenburg.

Inför årsskiftet 1932/1933 skriver Hindenburg till rikskanslern Kurt von Schleicher, som sedan fyra veckor är regeringschef och tackar honom för utfört arbete. I stort sett instämmer politiska bedömare med Frankfurter Zeitungs ledarskribent som menar att ”det våldsamma nationalsocialistiska angreppet på den demokratiska staten slagits tillbaka”” och att generalen Schleicher kommer att ”ge nytt liv åt Weimarstatens demokratiska organ”. Så skedde ej trots att Schleicher fick 63 procent av de avgivna rösterna vid valet den 6 november 1932. Hitler förlorade drygt två miljoner röster! Bland annat som ett resultat av denna motgång försöker Gregor Strasser i december samma år spränga partiet inifrån, men under de första dagarna 1933 inträffar ett av de ”under” som får Goebbels att sätta total tilltro till Hitlers säregna förmåga att vid krissituationer i sista sekunden kravla sig ur problemen. Den tidigare rikskanslern Papen, som har Hindenburgs obegränsade förtroende, träffar utan rikspresidentens vetskap Hitler vid ett hemligt möte i Köln den 4 januari 1933, då man bla talar om möjligheterna att gemensamt störta regeringen Schleicher. Därmed ligger vägen öppen för Hitler att genom Papens förmedling förhandla direkt med Hindenburg.

Papen rapporterar till Hindenburg och får fria händer att förhandla vidare med Hitler. Trots Hindenburgs väl kända förakt för Hitler lyckas Papen få denne att tro att endast via omvägen över Hitler kan Papen åter själv bli rikskansler. Hindenburg avkräver sonen Otto von Hindenburg – som är hans adjutant – och statssekreteraren Otto Meissner tystnadslöfte, dvs att de intet skall säga till Schleicher om Papens underhandlingar med Hitler. Därmed har det mindre angenäma författningstillstånd inträtt att statsöverhuvudet intrigerar mot sin egen regering och förbereder en kupp för att avsätta den. Meissner borde i det läget informerat Hindenburg att det inte rörde sig om en alldaglig utnämningsfråga. Det gjorde han emellertid inte och öppnar därmed vägen för den konspiration som leder fram till den statskupp Schleicher genom fördröjningstaktiken gentemot Hitler, försöker undvika.

För intrigören Goebbels är det gyllene tider och vad som sker ett stort ”under”. I ett radiotal säger han att det ”är djupt gripande att se hur i denna stad (Berlin) där vi för sex år sedan började vårt arbete med hjälp av en handfull människor, hur i denna stad praktiskt taget hela folket står bakom oss, hur alla sorters människor marscherar förbi, arbetare och borgare och bönder och soldater och studenter – en stor folkgemenskap där man inte frågar vem som är borgare eller proletär, katolik eller protestant utan endast vill ha svar på frågan: Vem är du, hur hör du samman med och bekänner dig till ditt land! Detta är för oss nationalsocialister denna dags stora lycka. Vi tror inte att kampen därmed är slut. Redan i morgon börjar det nya arbetet och den nya kampen. – Med all rätt kan man säga: Deutschland ist im Erwachen…”.

Goebbels förblir nationalsocialist, han är nationalsocialist även 1945. Han förlorar sällan målet ur sikte att förvandla Tyskland till en stat där förutom judarna även kapitalister, adel och borgare fördrivits från den politiska och ekonomiska makten. Fram till slutet solidariserar sig Goebbels med de vänsterradikala krafterna inom partiet, före 1933 samlade kring bröderna Gregor och Otto Strasser. Sedan bröderna efter maktövertagandet snabbt förlorat inflytande över partiet, tunnas skaran av övertygade nationalsocialister ut, inte minst därför att Hitler själv, möjligen av taktiska skäl, lierar sig med samhällets tidigare ledande skikt.

Men ej heller detta att Hitler sviker de nationalsocialistiska idealen förändrar Goebbels tro på Führern som ledare för det samhälle där betoningen ligger på ordet ”socialism”. Goebbels menar att Führern innerst inne fortfarande är trogen 1920-talets ideal och att när hindren undanröjts kommer det tusenåriga paradiset förverkligas.

Men de sovjetryska trupperna närmar sig Berlin. I en artikel i tidskriften Das Reich skriver den i detta avseende klarsynte analytikern Goebbels 1945 att år 2000 kommer, om tyskarna förlorar kriget, ”Sovjetunionen även om överenskommelserna mellan Roosevelt, Churchill och Stalin håller, att besätta hela öst- och sydosteuropa och större delen av Tyskland. Framför detta i ett slag enormt stora Sovjetunionen sänkes då en järnridå (uttrycket ”järnridå” präglade Goebbels i en artikel publicerad i Das Reich 1944) bakom vilken människorna kommer att föras till masslakt…”.

Artikeln tidigare publicerad i tidskriften Tiden, nr. 1, 1992. Här något uppdaterad.

Illustrationer:
1) Goebbels bland gymnasiekamrater 1916;
2) Walter Ulbricht talar och Goebbels (till vänster på bilden med nacken mot kameran) lyssnar i Berlin den 22 januari 1931;
3) Goebbels tillsammans med Kaltenbrunner, Göring, Dietrich, Himmler och Bormann.

Copyright©Bo I. Cavefors 1992, 2006